onsdag 25 mars 2009

Hanoi, tut-tut

Taxin hämtar oss på tågstationen, och det bokstavligt för taxibilarna får köra in på perrongen. På samma sätt är det fritt fram för motorcyklar överallt. Hjulen rullar och avgaser spyr någon decimeter från råa köttstycken och färska nudlar på marknaden. Det tutas också, öronbedövande och utan avbrott. När vi ska ut tar vi på oss öronproppar men vi får vaderna varma av alla avgasrör. Ett helvete, men också en märkligt estetisk upplevelse då havet av motorcyklar delar sig när man ska över gatan.


Går man bara långsamt över så hinner motorcyklarna manövrera kring en. Det är förvånansvärt enkelt att gå över gatan, däremot är det nästan omöjligt att gå på trottoaren för där är motorcyklarna parkerade och affärer och caféer har annekterat mark. Därför går man mitt i gatan igen och alla tutar. Vill man vara säker på att minnas denna stund kan man köpa en mängd vykort som återger just hårt trafikerade gator. En mildare variant av oväsendet finns att höra om man besöker olika tempel och pagoder omgivna av sunkig park eller vatten. Vi tar oss till ett par sådana ställen, byggnaderna är sådär och platserna gör ett murket intryck, men på fotot är det bättre:


Att ta en cykeltaxi någonstans eller att köpa vatten är däremot spännande. Taxin vill ha det sexdubbla priset men går snabbt med på att gå ner till standard. När vi är framme vill inte chauffören ge tillbaka tillräckligt på den stora sedel vi gav. Blixtsnabbt rycker jag sedeln ur hans hand, han får ge mig resten innan han får sedeln igen. När vi betalar vattnet är det likadant, inga pengar tillbaka. Jag ställer tillbaka flaskan snabbt, säger ”money back!” med höjd röst och ser mig om efter någon i uniform. Mycket riktigt strosar det fram en vakt men då har försäljaren kommit till sans. Puh, det här är inget jag njuter av, jag ogillar varje gnutta av det och får hjärtklappning. På det sättet är Hanoi lite som Gambia där allt var en strid och där allt gick för kraftiga överpriser. Gambia är det enda land som jag varit i som jag inte kan rekommendera.

Däremot kan jag fortfarande rekommendera Vietnam, och Hanoi har sina förmildrande omständigheter. På hotellet är de supertrevliga, på enkla matstället är de bara vänliga, på skrädderiet är de som honung… Och under allt tutande finns det elegans och cafékultur. Tjejerna är slanka och välklädda och folk samlas till täta pauser med många glas. Lite parisiskt, bara det att man sitter på tjugo centimeter höga pallar på gatan och barristan är en ambulerande kvinna med termosar i bärsele. Det hela liknar mer en urban picknick med anonyma deltagare än ett europeiskt café men stämningen är densamma.

Inga kommentarer: