Hönan eller ägget

Men visst möts vi av genuina leenden, många, och i olika situationer. Exempelvis när jag åt något onämnbart och så här var det: som alla turistorter är Hoi An fyllt av matställen som serverar dyr pizza till västerlänningar eller själlös nationell mat, och sånt är jag för stolt för. Därför släpar jag med Tomas längs dammiga gator på jakt efter genuina hål i väggen. Vi hittar ett hak utan meny, där ingen kan engelska och där man sitter på smärtsamt låga plastpallar på gatan.

Jag pekar på det som de andra gästerna äter och det ser ut som ägg, blåbärsris och surkål. Perfekt, jag knäcker ägget mot betongväggen bakom mig, men ägget är lite tungt och grått inuti. Vitan är hårt gummiaktig och gulan strimmig av ådror. Tomas: vad är det? Jag: av hänsyn till dig berättar jag först när jag ätit klart. Pausbild på gumma med sniglar att sälja:


Ok, det jag äter är ett befruktat ankägg med ofullgångna inälvor. Men jag äter det för att det inte är äckligare än blodpudding eller grymmare än lammstek. Folk runt omkring mig äter det, jag är hungrig och det smakar knappt någonting. Däremot är blåbärsriset väldigt kryddigt och surkålen söt. Efter ägget har jag bara syrsor, hund, åkermus och kungskobra kvar av vietnamesiska specialiteter. I fortsättningen väljer vi ändå att koncentrera oss på goda saker som fräscha vårrullar eller cao lầu med bra kött och kryddning.