Inte den lätta vägen

Andra dagen som jag är hos Niklas bär vi en massa saker ner till källaren och garaget. Stolar, bord, fåtöljer och spetsdukar ryker. Niklas, göra dig av med dina möbler, för jag måste få plats med mitt ego! Så är det inte. Han har själv tänkt att styra upp huset som han övertagit efter sin mormor, så vi går igenom alla skåp tills han får utbränningskänslor i bröstet. Åh, vi vill så mycket. Vi målar träpanelen i hallen, men det blir inte bra. Så river ner panelen, hyr ett släp för att forsla bort brädorna, spacklar hål i väggen, slipar allt, allt dammar, vi sprutar in fem pistoler fogmassa mellan karm och vägg och målar till slut, tre gånger. Det som skulle ta ett par timmar tog en vecka och till och med Niklas blir irriterad. Vi kunde ha tagit bilen och dragit ner till Venedig men istället plöjer vi ner oss i fucking hallen. Jag vet inte vad jag ska säga där jag står i min ut-och-in-vända t-shirt (för att inte fläcka ner den). Klänningarna jag tagit med hänger i garderoben och dansen ute i trädgården har regnat bort.

Återigen måste vi inse att vi är helt galna och att vi inte tar den lätta vägen precis. Vi gick ut hårt redan i juni och testade oss själva i Bingsjö. Vi isolerade oss en vecka i ett kulturhus i Dalarna för att se hur vi fungerade ihop. Utan tv, radio eller andra människor var vi med varandra jämt, och det gick jättebra. Så nu är vi tvungna att utsätta oss ännu mer och renovera hus dygnet runt medan vi låtsas att resten av världen inte finns.

Upprepade gånger känner Niklas att han inte får plats med sig och sitt. Han vill att jag ska trivas, att saker ska bli som jag vill och eftersom jag lätt tar kommandot och blir uppeldad av hur bra grejer kan bli så snurrar fixarkarusellen allt snabbare. Vi pratar, allt blir bra, och jag pratar även om ”problemet” med en vän. Han raljerar: jaha, det är inte en så manlig man som du är tillsammans med… Det är han visst! svarar jag eldigt. Han är en jävla man, som kan många konster, till skillnad från dig XX som aldrig vet hur något ska göras och som aldrig får arslet ur! Det sista säger jag inte, det vore orättvist. Det enda jag kan säga är att Niklas och jag kommer gå helskinnade ur det här och att vi haft en del dolce vita mellan varven också, med fikon i cognac och en massa annat roligt som den uppmärksamme läsaren kan ana sig till.