Jag sitter på tunnelbanan i diagonal linje från en man som inte kan slita blicken från mig. Han vill prata med mig men vågar inte. Åh, det är hjärtskärande. Så jag börjar prata med honom. Jag snackar upp mig själv åt honom. Jag gör jobbet. Inte helt och hållet, för vi pratar bara och byter inte visitkort, men klart bättre än om han hade fått sköta det hela.
När jag kommer fram till Tensta konsthall går jag in i videorummet och säger hej till en man som sitter där. Jag brukar annars inte störa andra besökare men det här är en vernissage och chansen finns att man är vagt bekant med någon. Vi sitter i videosoffan, i varsitt hörn, och byter några ord. En underbar film av Henrik Andersson spelas. Efter ett tag kommer jag på varifrån klippen är hämtade. Det är asexuella klipp ur ”Fäbodjäntan” men med annan dialog. Jag klatschar till mig själv på låret och vänder mig till honom: är det inte Fäbodjäntan? Jo, det är det, han vet. Han har suttit och vetat det ett bra tag nu. Men aldrig att han skulle säga det till mig.
Nästa dag står jag i duschen när telefonen ringer. Det är min bärbara dator som levereras. Jag springer ut till dörren med handduken om mig. Budkillen ber mig underteckna och jag måste använda båda händerna. Men handduken då? Nej, den släpper inte. Och nej, han skämtar inte om handduken.
I en gammal film öppnar James Bond dörren till ett hotellrum och där ligger en kvinna i badet. Han och hon känner varandra lite.
Hon: James Bond, you’ve got the wrong room!
Han: I think not.
Vad som sen händer beror väl på stämningen, men hade det här hänt nu i Sverige så hade han bara: jag är hemskt ledsen, du ska aldrig behöva se mig mer och jag ska definitivt sluta prata med dig.
Det är inte så att jag vill ligga med varje budkille, jag vill bara att alla, män också, ska våga leva lite mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar