Aldrig nöjd

– Hur är det? frågar folk. Det frågar folk jämt, men under den senaste tiden har de fått ett annat svar:
– Tack, bra!
Till och med Tomas har märkt något och sagt att jag verkar ha flyt. Jag visar film, deltar i utställningar, skriver artiklar och får snart vara covergirl…

Richard: ”När är det du ska vara på Palettens omslag?”
Jag: ”Mitt i sommaren, ingen kommer att se det.”
Här stampar Richard i golvet och höjer rösten: ”Meh, du blir aldrig nöjd!”
Jo, jag är nöjd, men ska jag vara helt dum i huvudet och bortse från det faktum att färre läser tidningarna om somrarna? Jag ringer Niklas och han förstår precis, han är heller aldrig nöjd. Så du kommer inte att stampa i golvet när jag redovisar objektiva fakta? förhör jag mig. Följande text är tillägnad de som klarar av fakta.

Jag visar min film ”Home styling” i ett screeningsprogram på Arkitekturmuseet. Åh, den gamla, som om jag inte gjort något sen tre år tillbaka! Och när jag spelade in den med Tomas trodde ingen av oss på idén. Det är därför jag så sällan tittar upp mot kameran och har ett så dämpat utspel. Men vi gjorde filmen ändå. TV skulle ju göra ett reportage om mig och då gällde det att visa någon konst och hålla skenet uppe.

När jag går in på Moderna Museet ser jag mig själv direkt, som stillbild på skärmen i entrén. Så har jag alltid velat ha det – gå till Moderna och se mig själv. Bilden är utdragen så att proportionerna är fel och mitt namn står inte under.

Curatorn för filmprogrammet säger att det blir få gäster för de fick inte iväg utskicket. Filmerna har förvisso gått tidigare i vår men ikväll är vi sex personer. En av oss har inget med filmerna eller museet att göra. Tur att ingen av de jag mailade kom. Jag har en maillista på fyra sidor och tvåhundrasextio Facebookvänner och jag vill inte att någon av dem ska få fel uppfattning om mig. Tur också att ingen av de andra konstnärerna i programmet kom, för då hade de insett att de inte finns.

De flesta filmerna i programmet har jag redan sett, dessutom är jag panikhungrig för att jag bantar. En smörgås på Moderna kostar sextio kronor. I kön framför är det fyra personer, jag äter mackan långsamt men när jag ska betala har jag bara en tugga kvar. Sextio kronor. Sen går jag hem, och är nöjd.

Ja, faktiskt. Men då kanske det har gått bättre tidigare idag? Tja, jag har fått stuva om i en text för Expressen för fjärde gången och så har jag sökt ett stipendium som inte finns. Det fick jag reda på när jag lämnade in mina arbetsprover, för informationen på nätet var gammal. Men jag är helt oironiskt nöjd ändå. Tack alla!