Danielsgården i Bingsjö och andra viktiga hållpunkter

Det började redan i våras på Jan Håfströms vernissage, folk frågade: ska du till Biennalen? Och jag: Nej, till Bingsjö.
Jag fick vistelsestipendium till ett kulturhus i Dalarna, Danielsgården i Bingsjö, 40 km öster om Rättvik. Jag har varit på vistelsestipendier i svenska hålor tidigare och det har betytt mycket för mig. Första gången var det på Ricklundgården i Saxnäs, vid Marsfjäll, nära den norska gränsen, tänk Vilhelmina och västerut. Andra gången var jag i den numera nedlagda Salagården i Delsbo, Hälsingland.

Ricklundgården var ett vitt klassicistiskt hus med italiensk stenläggning mitt bland fjällbjörkar och kåtor. Från ateljéns mezzaninvåning var det milsvid utsikt över fjällen och en lång sjö med en lång ö som kallades Japan. Jag ritade en två meter lång teckning av ön den dagen som det var dimma så jag stod vid utsiktsplatsen och tittade på ett foto istället. Jag cyklade till Trappstegsforsen och lärde mig vara själv, och mindfullness utan att känna till ordet. Sen gjorde jag två filmer där märkligheter i huset förenas med gammalt inspelat material.

Salagården var ett mystiskt 1800-talshus i vemodigaste idyll. Vajande gräs, mörk sjö med roddbåt, hallon, rallarros och storlinjiga landskap. Jag fotograferade och badade. I grannhuset bodde en familj i början av sitt förhållande och med barn från tidigare äktenskap, vi umgicks och jag analyserade. På nätterna kunde jag inte sova så jag slöt ett avtal i mitt huvud där jag delade upp huset mellan mig själv och det andra. Sen gick allt bra. Långt efteråt fick jag reda på att många inte klarade av att vara där för det spökade så mycket.

Direkt när jag kom till Danielsgården kände jag att det inte spökade där. Jag som aldrig har trott på sånt opererar nu med en känsla för fenomenet. Lite trist att det var helt utan skumheter men klart behagligt i de ljusa rymliga rummen. Jag åkte dit med Tomas, då var det regn och tolv grader inomhus. Vi fick upp värmen, han skulle tillbaka till jobbet. Jag stannade och promenerade i novembervädret på timmervägar i björnskogen. När Niklas kom var det trettio grader och sol. Jag övningskörde och sjöng med honom, och grät, för det gör jag alltid när jag ska lära mig något. Vi gjorde en film om hur jag plågar mig själv en vanlig dag genom att vara sträng och ibland även destruktiv mot mig själv. Sen fotograferade jag natthimlar, och fåglar ur gamla målningar.