torsdag 21 maj 2009

Mitt liv på spek

Jag och en tjej som jag gärna hade velat känna närmare står och pratar vid klustret. Ni vet, Hudiksvallsgatans gallerier dit jag går en gång i månaden för att positionera mig. Jag drar den aktuella framgångslistan kryddad med några utställningar och screenings. Det är sanningen om min konst. Men det finns också en annan historia.

Sen en månad tillbaka skriver jag bara, för det går mycket lättare än att göra konst. Det är inte så att jag har mer fallenhet för skrivandet. Det är mest omständigheterna som gör det. När jag skriver finns en tydlig beställare. Det blir klart inom överskådlig framtid. Mina ord når en bred allmänhet. Jag får betalt.

Arbetar jag med konst är inget av dessa kriterier självklara. Jag kan lugnt plöja ner mig själv i något i ett år för att sedan bara stoppa ner det under sängen. För ingen står och väntar på resultatet, ingen ser och ingen betalar. Efter ett sånt projekt är jag jättepeppad att göra ett till, och ett till… Det är som om jag skulle skriva varje text på spek. (spek = spekulation, på vinst och förlust)

Den snygga tjejen jag pratar med förstår precis. Hon hade en gallerist men inte nu längre och hur motiverar man sig till att göra förlustprojekt? Ja, men vi är väl konstnärer för sjutton gubbar? Vi ska tycka att det är så himla skoj så vi galengör grejer, för då är man konstnär. Ingen annan yrkeskategori håller på så och för oss framstår det allt tydligare att en konstnär skapas av gallerister och stipendier. Nog hade vi kommit längre i vårt konstnärskap om vi hade haft ett forum. Vart hade jag kommit i mitt skrivande om jag inte hade haft tidningar att skriva i? Inte längre än till bloggen, min konst är på bloggstadiet.

Inga kommentarer: