På tunnelbanan, på andra sidan gången, sitter tre killar och diskuterar en hockeyfrilla. En av dem har en och passar bra i den, tycker jag. En helt annan kille sitter snett mitt emot mig och eftersom han tittat lite på mig frågar jag honom vad han tycker om frillan. Jo, han tycker som jag, så jag vänder mig om mot killarna och redovisar vår mening. Hockeyfrillan blir röd i ansiktet och hans kompisar utbrister:
- Föreläste inte du på Gerlesborg om din konst?
Visst gjorde jag det! Och vet ni en annan sak? Världen är perfekt just nu för det är så här man vill framstå i främlingars ögon. Konstnär, igenkänd på stan, får unga män att rodna… Det kunde inte börjat bättre och killen mitt emot föreslår också mycket riktigt att vi ska träffas igen. Vi har gått av vid Medborgarplatsen och jag säger:
- För enkelhetens skull, jag har kille.
Han retirerar genast, och jag vill inte ha det så. Vill inte att livet ska vara så platt. Det står en mängd folk runt omkring oss och tjuvlyssnar och ler och jag är nervös och säger:
- Jag har män…som är kompisar.
Män som är kompisar? Med varandra eller? Jaha, så du bor i ett swingerkollektiv? Jag borde förstås sagt att jag har kompisar som är män. Hur står Tomas ut egentligen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar