Foto: Tomas Viberg

Tomaas! Så fort det är ett konstprojekt jag gör så är Tomas inblandad. Visserligen har han drömt om att bli min assistent på heltid. Följa med mig jorden runt, hålla kameran i ena handen och en drink i den andra. Han skulle få leva ut sitt tillbakalutade jag, och jag skulle få vara som min intensiva handstil och göra konsten som försörjer oss bägge.

Men så är det förstås inte. Istället för tropiker, cocktails och stålar står vi i strilande regn och Tomas får den otacksamma uppgiften att upprepa ett fotografi. Jag har ofta ett foto som är för mörkt eller lågupplöst men annars perfekt och då ska det goda upprepas. Det går inte att stiga ner i samma foto två gånger, men jag vägrar tro det.

– Tomas, stå där så ska jag fota dig så som jag vill ha mig själv!
Som om det skulle hjälpa. Jag skulle kunna ha en hel utställning med foton på Tomas som står uttråkad i meningslösa kompositioner. Exempelvis på en promenadväg vid Årstaviken. Men mig hjälper det att planera en bild. Vid Årstaviken skulle jag stå i aftonklänning och skrika, men först skulle Tomas stå där på stigen, så att jag kunde tänka fram vad jag ville ha. Han:
– Jag kanske inte behöver skrika?

Nej, det slapp han och till slut fick vi bilden. Jag skickar glad iväg den, med texten foto: Tomas Viberg. På så sätt har Tomas varit fotograf i dagstidningar, tidskrifter och publikationer. Tomas kliar sig i skägget:
– Jag kanske skulle bli fotograf? Fast jag har bara ett motiv...