Älskade exil

Det är juli och jag är ledig. Jag gör slut med min man, packar väskan och tar tåget till Göteborg. Till Niklas Rydén som jag är kär i. Vem skulle inte vilja göra något sånt? Naturligtvis hade allt varit enklare om Niklas bott i Stockholm, men dramatiken blir bättre av att jag tar tåget genom halva Sverige än om jag åkt tunnelbanan ett par stopp. Han hämtar mig på stationen och vi är båda skräckslagna. Nu är det allvar. Tidigare svävade vi i euforisk lätthet och vi kunde ha nöjt oss med det, men nej, vi ville ha hard core, och vi ville ha varandra med grädde och mos och allting på. (Den som fortfarande tycker att det låter lättvindigt hänvisas till föregående blogg)

Det känns otroligt stort att vara hos Niklas och himlastormade lyxigt att vakna upp tillsammans, men balansen mellan vilja/kunna/skall har blivit rubbad. Tidigare ville vi väldigt mycket men kunde inte, och ”skall” fanns inte på kartan. Nu är det plötsligt väldigt mycket ”skall”. Vi ska kunna samexistera, för hur skulle det annars se ut? Vi har rivit upp våra liv och gjort folk ledsna och så ska det sluta med att vi inte kan? Klart vi känner att vi kan, vi är ju förälskade men jag blir lite förlamad av att vi förväntas hålla ihop till världens ände. Vem kräver det? Ingen egentligen, mer än kanske min mamma som frågar ifall han inte kommer lämna mig. Mamma, jag kanske lämnar honom. Det vill jag verkligen inte! Men ingen vet hur det kommer att kännas om några år, eller ens nästa vecka. Jag gråter och Niklas säger att det inte är farligt. Det är en oerhörd trygghet att han är så lugn, och samtidigt helt galen.