Sista gången

Det är den sista veckan på Zon Moderna och vi samlas tre dagar i rad. Sliter med utställningsarkitekturen och städar rummet. Jag bär sopor, dammsuger och spikar fast mattor, tills jag kommer på att eleverna kan göra allt detta också. Jag sätter de i arbete. Nackdelen blir att jag får förklara i detalj vad som ska göras, och det är där tiden inte räcker till. Det är där som Lena och jag till slut gör deras jobb. Men så är det inte alltid. Flera tar ansvar och arbetar heroiskt i det tysta. Och utställningen tar form. Äntligen kan man se det diagonala mönstret av trasmattor på golvet. Äntligen växer skärmarna fram och skapar små rum där verken flyttar in. Verken, konsten, det är klart! Men inte helt och hållet. Många elever har varit sjuka och inte hunnit klart. De får komma tillbaka och avsluta sina verk nästa vecka. Då får de träffa Lena, för min tid med Zon Moderna är slut. Konstigt.

Jag knäcker en chokladkaka i bitar och samlar ihop gruppen. Det har varit intressant att lära känna er, säger jag. De nickar, inte bara av artighet. Jag säger att vårt arbete har varit ett äventyr som gått genom alla klimatzoner. Ett leende sprids. Åh, det har verkligen varit en stark upplevelse och ett minne för livet, och nu är det så märkligt att säga hejdå. Jag är inte gjord för det och ändå består mitt liv av så många avsked. Alla dessa frilansuppdrag och ständiga uppbrott. Vi ses på vernissagen nästa vecka, tillägger jag. Jag tillägger det många gånger och börjar snabbt prata om något annat. Att jag ska ta ett tåg om ett par timmar för en anställningsintervju (på Paletten, de söker ny chefredaktör). Det är himla tur att jag har den där intervjun. För vad skulle jag annars göra? Tja, fortsätta med mitt liv som vanligt kanske? Men mitt vanliga liv har ju helt gett vika för Zon Moderna. När jag kommer hem ikväll öppnar jag ett dokument på datorn. ”Att göra” heter det och jag har inte rört på veckor. Gud så skönt det varit. Men jag har längtat efter mitt vanliga liv också.