Till låns

Till sin julshow har Niklas skrivit en låt som handlar om mig. Han sjunger den vid pianot inför trollbunden publik. Låten heter ”Till låns” och går så här:

Jag ville väl. Jag ville dig. Och jag fick dig. Till låns.
Till låns av ett liv som skänkte en tid som levde oss runt. I rus, i frid, i mening, i kamp.
Det var en tid. En tid som var till låns av ett liv som började ställa krav. På dig. På mig. På oss.
Då gick det inte. Lånet var slut. Det var dags att börja betala av.
Med dagliga strider i tomhet och sorg började resan tillbaks. Mot ensam, frihet och uppgiven fröjd.
Det var en saga. Och den finns kvar i den berättelse som blev vår.
Så kort. Så intensiv. Så svår. Och hela tiden bara till låns. En tid.

Jättefint. Klart jag grät när jag hörde den första gången, men nu hör jag den för femte gången och istället för att grina säger jag att Niklas har mig på omlån i vinter. Så vi skriker julsånger i bilen (ja, jag har lättare att pricka tonerna om jag får ta i), vi köper fikon i cognac och hänger upp ljusslingor i fönstren. Det blir ännu en jul i Sävedalen.