När möblerna dricker mellanmjölk

Efter att Niklas skjutsat mig till flyget och kommit hem plockar han bort fruktfatet från bordet och ställer stolarna dit han vill ha dem. Han njuter. Nej, han är sur, för han får inte plats i sitt eget hem. För jag tar för mycket plats. Jag vill måla om hans möbler, slänga hans grejer och bestämma var fruktfatet ska stå. Så länge vi tycker samma är det förstås inga problem men bortom detta finns inget ”vi”, där finns bara han eller jag. Någon måste bli överkörd. Så har det inte varit tidigare i våra liv. Han levde med någon som hade tålamod att pröva sig fram. Jag levde med någon som lät mig hållas. Nu är det annorlunda och jobbigare än vi trodde.

Men är det inte patetiskt att bry sig så mycket om inredning? Om färger, stolar och fat? Javisst, vi har båda långt intressantare saker att göra men vad hjälper det när man lyfter blicken och det bara skär i en? Jag har aldrig försökt ha ett hem där jag lider av detaljer jag inte får ändra. Jag kanske får ändra dem, men då lider Niklas.

Åh, det här är det svåraste förhållandet jag haft, och inte bara inredningsmässigt. Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig hur jobbigt det skulle vara. Min fantasi räckte inte till. Jag har träffat många killar, men ingen hade svarta väggkontakter. Jag visste inte ens att sånt fanns. Ingen har heller haft samma höga möbeldensitet, ärvda spetsdukar eller en f.d. som jämt gjorde sig påmind. Jag har aldrig försökt vara tillsammans med någon i en annan stad. Aldrig halvbott hos någon i en villaförort till en stad där jag knappt känner någon. Där jag väntar som ett husdjur på att Niklas ska komma hem och blir väldigt krävande när han väl gör det.

Men jag behöver inte sitta och vänta. Niklas gillar inte heller rollerna vi har. Jag kan åka in till stan och hitta på saker. Jaha, ska jag sitta på café och fika när jag borde jobba? Vi kan ordna middagar, träffa folk... Hur ska vi träffa folk när vi inte ens har satt fast badrumsspegeln? Det är som att vara hungrig och undra om man ska ta en joggingrunda. Nej, äta hade väl varit det rätta, eller? Så Niklas åker till jobbet och jag går till lampaffären. Jag borde också jobba, med mitt fria yrke, med mitt konstnärskap. Redan på vinden i Stockholm var det svårt att jobba. Ringa och jaga uppdrag, göra konst som inte bär sig, vara off the grid och promenera själv kring Årstaviken. Här, utanför Göteborg, är det ännu knepigare.

Jag har alltid trott att skulle jag flytta från Stockholm så skulle det vara London, Berlin, Paris eller New York. Inte Sävedalen. Inte till en mindre ort. Jag trodde att mina frilansuppdrag skulle bli fler, inte färre. Det går åt fel håll. Det här är inte bara det svåraste förhållandet jag haft, det här är också den svåraste perioden i mitt liv, hittills. Så nu när jag inte har kontroll över mitt liv i stort försöker jag ha det i smått. Jag målar väggkontakterna vita. De blir inte bra, men vita, och det är mer ett tillfredställande och direkt resultat än jag får av den konst jag gör. Är jag inte lite väl kräsen nu? Jag ställer ju ut min konst ibland. Ja, men den utställningen ser jag inte från köksbordet, men den svarta kontakten ser jag jämt.

På övervåningen i Niklas hus är det färdigt. Där finns en likadan lägenhet men där bor människor som klarar av att renovera och inreda utan att gå ner i arbetstid och utan att gråta på nätterna. Niklas säger att jag klagar på allt, allt är fel. Jag säger till Niklas att jag inte begär så mycket. Det är inte så att jag vill ha en tårta influgen från Milano, jag vill bara ha samma mellanmjölk som alla andra. Bo med den jag är tillsammans med, ha ett jobb, och att renoveringen ska bli klar. Niklas förstår allt, förutom en sak. Han tror inte på att jag skulle bli nöjd med mellanmjölk. Ett vanligt jobb, en vanlig man... Nej, naturligtvis inte. Jag vill ju ha ett ovanligt jobb och man som är lik mig. Niklas är den mannen. Det är viktiga saker som är bra och viktiga saker som är dåliga, säger jag till honom innan jag somnar.