måndag 6 december 2010

Niklas är i stan

Niklas har slitit sig från Göteborg och är i Stockholm i tre dagar. Så ser mitt förhållande med honom ut. Det var inte så jag hade tänkt mig det hela. Och kanske inte han heller när han sa att han ville ”allt” med mig. Men om det nu är så, så måste vi fixa allt på tre dagar.

Niklas följer med mig till mitt Zon Moderna-jobb på Moderna Museet. Där behöver saker köras. Varken Lena eller jag har körkort och teknikerna är lediga, sjuka eller upptagna. Niklas och jag kör till Hjorthagen. Det är tät dimma och man ser inte femtio meter framför sig, men vi hittar rishögen som parkförvaltningen tipsade om och lastar in två stora träd i bilen. Sen snabbt tillbaka, för att sponsorerna ska komma till Zon Moderna och jag ska ta hand om dem. Sponsorbesöket går mycket bra. Eleverna som behöver träd till sin installation blir också mycket nöjda. Men var är lunchen? Lena som brukar fixa den, var är hon? Eleverna tittar på mig, och jag svarar sanningsenligt att hon är ute på vägarna med min man. För Niklas kör mer idag, han kör hela dagen. Han hämtar skrivbord i Bromma och skrivmaskiner på Söder…

När Niklas kommer hem efter körningen får han konvertera film. Jag ska ha med en film på Vårsalongen, en film vi samarbetat i. Nu ska den exporteras i lagom bitrate för att inte förlora HD-kvaliten men samtidigt inte vara för tung. Följande format är tillåtna H.264, Matroska (MKV), MPEG1, MPEG2, MPEG4, TS, WMV9 HD (VC-1), Xvid, vob. Det är inte så att jag är helt tappad bakom en vagn, men grejerna är ganska svåra, även för Niklas som har tjugo års längre erfarenhet av det än jag. Efter ett antal trial and error fixar det sig.

Andra dagen får Niklas korrekturläsa mina texter. Den ena om Inge Schiöler, den andra om Martin Wickström, totalt 20 000 tecken. Sen är det dags att åka till mina föräldrar på middag. Men det är inte vilken middag som helst, det ska sjungas polska julsånger. Niklas tar med sig gitarren och lär sig melodierna på stört. Vi sjunger dåligt, han spelar himmelskt, och allt blir väldigt lyckat.

Sista dagen som Niklas är här måste vi lägga schemat för Kokkola. Det är en konstskola i Finland där vi ska vara gästlärare i två veckor. Schemaläggningen är komplex. Det ska vara en kurs i video, allt från manus, via filmning, redigering, efterarbete och export, men inte bara det. Vi ska också ha konstteoriföreläsningar, ekonomikurs och portfoliokurs. Niklas och jag sitter länge och råddar och jag blir sur. Sur inte bara för schemat, utan för att han ska åka tidigt nästa dag. När vi äntligen blir klara med Kokkola och jag lugnat mig något kommer jag på en sak till. Jo, jag har köpt ny mobiltelefon och kan inte öppna den. Det är som att försöka öppna en trilobit. Niklas tar i allt vad han kan, men kan inte heller till en början. Sen går det förstås. Och han hjälper mig med telefonen också.

Jag tycker inte heller det är idealt att Niklas måste hjälpa mig med allt. Jag hade också velat ha körkort och kunnat öppna mobiltelefoner. Men jag förstår bara inte hur andra klarar sig helt själva i sin vardag. Vissa saker kanske man till och med vill göra tillsammans? För det ses väl inte som våpigt att jobba med korrekturläsare eller undervisa som duo? Hade Niklas och jag dessutom bott i samma stad så hade vi inte behövt göra allt på tre dagar. Då hade gracerna spridit sig över några månader och jag hade inte behövt ha dåligt samvete. Och det viktigaste av allt, detta "allt" vi en gång ville och sa, det avser inte summan av ovannämnda göromål. Det är något större som jag inte längre orkar med, för jag betalar det med så mycket ensamhet.

Inga kommentarer: