onsdag 25 augusti 2010

Internetdejting

Jag har alltid velat dejta på nätet och nu ska det äntligen bli av. Med sedvanlig effektivitet och viljestyrka skriver jag upp mig på fyra dejtingsajter: Happy Pancake, Spraydate, Match och Parship. Min kontaktannons ser ut så här:

Känslostyrd storstadstjej. Arbetar som konstnär och skribent. Jobbar mycket tjänar lite. Tycker inte om TV, sport och matlagning. Tycker om långa samtal, promenader och närhet. Söker en man, 30-40 år, som arbetar med kultur och som har humor.

Ok, let the game begin! …Wow …Jag är hooked. Det här är ännu mer beroendeframkallande än Hemnet. Det droppar in besök, jag skyndar mig att kolla in deras profiler, och ju mer aktivitet man skapar desto mer syns man. Det flörtas, skickas leenden och bjuds in till chattar kors och tvärs. Om jag dessutom hade haft en mer insmickrande presentationstext så skulle det vara en syndaflod av mail. Nu får jag lite lagom sådär, och jag svarar alla. Men för det mesta svarar jag att vi inte är så lika. Tyvärr. Samtidigt slösar jag bort en massa tid. För vissa killar är ändå roliga att prata med i telefon i någon timme, men de är inte min kopp te. De är säkert fina och bra, men för någon annan.

Några vill jag träffa i verkligheten, men inte heller där blir det klick. Så känns det också för min kompis, men han tycker ändå så synd om tjejerna han dejtar att han ligger med dem. Dit har jag verkligen inte kommit. Jag får mig också en tankeställare. Efter att ha varit på en dejt mailar jag skuldtyngd att vi inte är så lika. Det kommer ett glatt svar att han tänkte så också. Här sitter jag och tycker synd om honom. Det är egentligen mig det är synd om. Jag dög ju inte heller. Och jag kommer duga allt sämre för en del killar söker bara tjejer som är yngre än dem, inte ens 38 när de själva är 38 utan högst 37. Jag påpekar det surt för några som hör av sig till mig och föreställer mig att jag bygger en feministisk värld, men min kompis säger att även en del tjejer letar enbart efter yngre killar. Han fortsätter: patriarkatet kommer inte att avskaffas, alla kommer bara att få det sämre.

En vecka efter att jag lagt upp min profil på sajterna raderar jag den. Internetdejting är både för bra och för dåligt. För bra, eftersom jag blir besatt av det. För dåligt för att det är så trubbigt. Det blir grisen i säcken även om man har foton och pratar i telefon i timmar innan man ses. Det finns inget som går upp mot ett möte i verkligheten. Men det här mötet i verkligheten är ofta på en krog där det är mörkt, där musiken överröstar allt och där man har ungefär femtio killar att välja på, till skillnad från flera tusen. Det var därför jag trodde att nätet skulle frälsa mig, men alla medier har sina trögheter.

Inga kommentarer: