torsdag 16 september 2010

Aboa

Efter alla kriser och med många tankar på hur vi ska ha det åker Niklas och jag till Åbo för att filma. Och det blir underbart. Det börjar redan på båten. Niklas har aldrig åkt på finlandskryssning, för det gör man inte från Västkusten, och vi är helt klart inställda på att testa allt båten har att bjuda. Vi dansar. Men inte bara lite i ett hörn, utan showar loss ordentligt. Eftersom jag ska spela in en film har jag med mig kläder jag aldrig har annars, men som jag jämt borde ha: klänningar och högklackat. Och eftersom det är lågsäsong har vi dansgolvet för oss själva. Orkester spelar, publiken applåderar, vi kommer fram till Åbo i gryningen, checkar in på hotellet och lägger oss för att sova.



Först mot sen eftermiddag går vi till museet, säger hej vi är här nu, till Turku-biennalens curator och börjar filma. Det går också förvånansvärt bra. Annars brukar vi båda bli gråtfärdiga när vi spelar in film, för det är så himla jobbigt. Knepet för den här eftermiddagen är att vi tar alla scenerna som ett test. Vi ska inte använda materialet, vi bara kör igenom allt. Sen sitter vi på en kinesisk restaurang med världens snabbaste service och dricker sött vin.

Inlullade i falsk trygghet möter vi dag två men då går det plötsligt dåligt. I filmen ska jag spela två roller, den jag är och den jag skulle vilja vara. Den andra personen är självsäker på ett lugnt sätt och saker fixar sig för henne. Hur ska jag kunna spela en sån när jag grips av panik? När vi ska flyga hem imorgon eftermiddag och filmen som ska bli klar inte ens är påbörjad? Jag minns inte replikerna och utstrålar allt utom värdighet. Naturligtvis kan jag inte vara den självsäkra som jag skulle vilja vara. Så dumt av mig att tro att jag skulle kunna det! Skulle jag kunna vara henne så skulle jag inte behöva göra den här filmen, säger jag till Niklas.


Vi betar oss ändå igenom scenerna. Vi blir också insläppta i den hemliga parken, en rest från tiden då museet var ett stadspalats åt en tobaksmagnat, och som fortfarande är privat mark. Jag har efter många mail utverkat tillstånd om att få bada i fontänen. Men det är mer kallt än kul. Jag tänker också på det de skrev, att jag gör det på egen risk för vattnet kloreras inte och byts sällan. I vintras gjorde vi en annan film, jag hällde ketchup på mig själv i femgradig kyla i ett norskt fjordlandskap och sen dess har jag en rödprickig kind. På grund av det vänder jag bara vänster kind till i nästa film. Men nu har det gått bort lite, och då ska jag bada i septiskt vatten så att jag får amputera något. Nej, så roligt blir det inte. Istället sitter vi på den kinesiska restaurangen och har glömt hotellnyckeln i parken.


Dag tre är en försoningens dag. Vi blir klara. Och något som jag bara anade konturerna av når fram till mig, det går väldigt bra att filma på Aboa Vetus & Ars Nova. Jag kan inte komma på något museum i Stockholm där det skulle finnas bättre förhållanden för att filma. Inget museum där det finns en generös lounge, med sköna soffor som varken känns lyxiga eller sjaviga, och bakelser som både är bra och inte sätter en i konkurs. Vi kan lämna kameran på bordet, utan att den blir snodd och utan att det stör någon. Jag kan hänga kläderna precis vid kassan och behöver inte strula med skåp och stället är öppet till 19.00. Det är snyggt och tillåtande. De gör sitt jobb som ett offentligt konstmuseum och det gör det möjligt för oss att göra vårt jobb.

Vi åker hem. Från flygfönstret ser vi den Åländska skärgården i skymningen och alla tusen öar i våra inre på vilka Niklas och jag har glidit ifrån varandra ter sig ändå ganska fina, så här på distans. Vi håller hand.

1 kommentar:

Antonio Mariani sa...

Ciao. Se ho capito bene sei una attrice che racconti le tue sensazioni prima di un film, tutto questo è bello!
Congratulazioni