söndag 20 juni 2010

Lundagatan

Äntligen ska jag flytta till min egen lägenhet. 41 kvm funkis vid Zinkensdamm. Stora fönster med utsikt, fina trägolv, bevarat glasparti och vita väggar. Ingen annan lägenhet jag tittade på var lika fin. Den kändes så leende och lycklig, och jag tänkte: nu när jag inte vill flytta från det hem jag skapat och när jag för allt i världen inte vill bo själv, men måste, så kommer jag bli deprimerad och då är det bra om lägenheten är lycklig. Ja, jag måste ha en lägenhet som är lätt, när jag själv är så tung. Så budade jag sönder alla andra och fick den. Jag tittade på den i tio minuter och betalade mer än för något annat jag någonsin köpt. Nu packar jag trettio kartonger och gråter.

Min tillkommande ettas lyckliga utstrålningen hjälper inte när jag ska montera ner elva års gemensamt liv och rycka bort min del av det. Tomas tar det inte så hårt. Han skruvar lätt sönder möbeln som han för några år sedan byggde åt mig, och vi bär ner den till grovsoporna. Man gör något, man tror att det ska bli bra och finnas kvar en stund. Men nej. Hur ska man någonsin hinna med någonting när man bara måste slänga allt man bygger? Tomas svarar: you brought it on us. Sen går hem till sin flickvän. Niklas…? Han är i Marocko tillsammans med sin före detta. Ok, han är där med jobbet och hon ingår där som en självklar del men åh, jag vill ju vara där med honom! Niklas ringer mig på mobilen från Marocko, det kostar en förmögenhet och det enda jag gör är att gråta.

Han kommer tillbaka, han hjälper mig, vi går till lägenheten jag köpt, han får se den för första gången. Jag sitter på golvet och gråter. Är det så det ska kännas? När man flyttar, när man ska börja på nytt, när man precis har köpt det dyraste i sitt liv? Nåväl, flytten går i alla fall bra. En kompis säger att det var ett under av effektivitet. Det är det också, och undrens tid är inte förbi. Jag packar upp som en furie och på två dagar ser det ut som om jag bott där i två år. Lägenheten strålar, den är precis så glad och mysig som jag kände att den var när jag köpte den.

Niklas undrar hur det känns. Bra! Plötsligt är allt bra, plötsligt är nålsticket över. Jag har min verklighet här och nu. Inte någon annanstans. Genom fönstren ser jag syren och rododendron som blommar och människor som promenerar. Det har jag saknat, att se grönska och folk från fönstret. Inte bara ett hus mitt emot. Men mest av allt har jag under det senaste året saknat en lägenhet i Stockholm som Niklas och jag kan vara i utan att behöva byta sängkläder efter oss. Det borde jag bjudit på direkt, ett hem i vilket han kunde lämna sina saker. Nu står mitt och hans namn på dörren. Den stora karusellen av att bryta upp har äntligen stannat. Det otroliga projektet att leda om sitt livs flod har lyckats. Visst, han bor inte här, han har inte köpt lägenheten med mig, det är inte så jag vill ha det egentligen. Men vi kan vila en stund i det här.

Inga kommentarer: