Det är höstlov på Zon Moderna i Stockholm, vilket innebär att alla håller till på nätet och skriver att de saknar varandra. Jo, jag håller med, även om det är skönt att slippa konstpedagogiken ett tag. Men nej, jag slipper den inte. Jag åker till Gävle och leder en videokurs i Gävle Konstcentrums regi.
Till kursen kommer det tjejer från högstadiet och killar från mellanstadiet. Vi gör två filmer, en dans- och en actionfilm. Ni kan ana vem som gjorde vilken. Hursomhelst är det riktigt roligt, och det var väntat. Jag har ju valt att arbeta med videokonst av någon anledning... Man skrattar massor när man spelar in, sen skrattar man stort på nytt när man ser materialet igen och klipper i det. En sån lyckligt gapflabbande process har man definitivt inte när man fotar, målar eller skulpterar. Jag brukar säga att jag valde video för att där finns både bilden och berättelsen, det visuella och det verbala. Men är det egentligen så att jag valde video för att man har så himla kul när man jobbar med det?
Det är den ena sidan av steken. Den andra sidan är all frustration inom inspelningsteamet och strulande teknik, och då är det verkligen inga glittrande skratt som hörs. Tekniken var under kontroll i Gävle, men gruppdynamiken fick sig ibland en törn. Jag sa till en av tjejerna: ”Varje gång jag och min kille spelar in en film blir vi sura på varandra.” Hon sken upp. Vad kan vi lära oss av det? Ingenting. Men jag hoppas att någon på Zon Moderna vill arbeta med video.
Jaha, vad var det här för rafflande upplösning? Vad var där här för blogg? Inga utelämnande detaljer, inget som handlar om förhållanden eller Niklas... Niklas säger att min blogg blivit trist. Men det tar emot att skriva om allt det svåra vi går igenom. Och allt det fantastiska vi har... Det känns inte heller riktigt som bloggmaterial. Världen har plötsligt blivit så allvarlig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar