fredag 19 november 2010

Snurror

Tiden på Zon Moderna har händer, fötter och vingar. Den förflyttar sig snabbt som ett vidunder. Efter två dagar har det gått tre veckor. Vi står halvvägs och men är långt ifrån halvfärdiga. Vi jobbar, men det finns en tröghet och den beror på två saker. Den konstnärliga processens karaktär och materialvalet.

Lena och jag vill att eleverna ska försjunka i en kreativ, tankeutvidgande process. Att de inte ska få en bilduppgift utan att de ska testa olika infallsvinklar på det de är intresserade av. Om det nu är träd, striptease, porslinskoppar eller stress som de fastnat för så ska de leta bilder och information på nätet om det. Utforska sitt ämne och skissa på gestaltningsförslag. Vi vill inte att de ska nöja sig med första bästa bildlösning de kommer på. En del gånger går det jättebra, elever glöder och jobbar. Andra gånger visar det sig vara svårt att förankra. Lena och jag stöttar, berömmer, skäller, hjälper och fixar. Vi förklarar i fyrtio minuter för en elev hur hon eller han kan gå tillväga. Men efter tio minuter är eleven sysslolös igen. Så kan det vara för mig också, i min egna konstnärliga process. Att jag i teorin vet vad jag ska göra, men att jag sen inte riktigt bottnar i det i praktiken. Men när jag ska ha hand om fjorton elever som går igenom en sådan svår sak så känns det som att ha fjorton snurror. Jag springer till en snurra, snurrar igång den, springer till nästa, men då har den första snurrar stannat…

Det kan också handla om att folk är sjuka eller glömt ta med sig hårddisken med bilderna på. Precis så har jag också gjort, kommit till ett viktigt utställningsmöte utan bilder, för hårddisken låg hemma. Jag förstår så väl, men jag är också orolig för att vårt arbete blir stillastående.

Den andra stötestenen är materialet. Vi vill inte ställa fem kilo lera på bordet och säga gör. Vi vill att de ska tänka efter vilket material de vill arbeta med. Jag har blivit positivt överraskad över att så många vill arbeta konceptuellt med installationer. Att de har visualiserat starka och känsliga verk och att de är öppna för ett, för de, okonventionellt sätt att jobba på. Men en sådan process kräver att Lena och jag ringer och fixar. Vi ringer till parförvaltningen för att få tag på ett träd, till neontillverkare för att få offertförslag och till privatpersoner från Blocket som säljer runda bord. Vi tycker inte att eleverna är i position att kunna göra det själva. De har exempelvis inte budgetansvar. Så det blir Lena och jag som mailar Moderna Museets vänner och frågar om de kan ställa upp som schackpjäser i ett performance och kontaktar museets fotografer för ett stort foto inne på Nationalmuseum. Åh, det tar aldrig slut, det är logistiska trapetskonster och vi har försatt oss i det helt själva.

Att ringa och fixa ett träd istället för att göra det för egen hand i papier-maché är en vanlig strategi för konstnärer idag men ett sådant handlande tar tid. Och vad ska man göra när det svaras att jo, ett träd, det kanske vi har nästa vecka? Ligger det konstnärliga arbetet nere då? Det är därför Dan Wolgers säger att man ska ha fem projekt på gång samtidigt. Så att man inte blir sysslolös när man blir strandsatt i ett projekt. Men på Zon Moderna har vi inte tid att ha så många parallella projekt. Elevernas plan B får vara att hjälpa varandra, titta på konst och göra studiebesök. Igår gick vi till Magasin 3 och till en ateljékorridor där Thomas Broomé och Jens Fänge tog emot oss i sina universum. En mycket givande eftermiddag att ha med sig som inspiration till nästa veckas tuffa jobb.

Ok, och i privatlivet då? Det som jag inte skriver om när jag skriver blogg för Moderna Museet och kopierar över texten till den här bloggen? Jo, Niklas och jag har haft en fin vecka i Stockholm. Vi har bråkat, varit nykära, sett film, köpt stereo, högläst skönlitteratur och sjungit. Jag har skrivit en ansökan som Niklas hjälpt mig med och jag har hjälpt honom med en fotografering. Men oavsett hur mycket vi gör känns det ändå inte som att vi inte hinner allt vi vill. Vi lägger oss 03.00 på natten. Vi kommer aldrig att bli klara med varandra.

Inga kommentarer: