Jag vaknar och det är knäpptyst i mitt stora rum av trä och glas. Jag går ut på balkongen och tittar på berget. Det är också knäpptyst. Klockan är tio och landskapet är ordentligt upplyst men solen har inte kommit över bergskrönet än. Vid sådana förhållanden behöver inte ens jag missa soluppgången. Jag går ner till Dales centrum, det är vitt. På samma sätt som husen är röda i Sverige är de vita i Norge och tillsammans med snön blir det überfräscht. Men jag ger efter och fotar lite röda stugor också. Vid vägen ut från stan står en skylt, Bergen 143 km. Bra, då vet jag på ett ungefär var jag är.
Nästa morgon ryker fjorden. Ångorna stiger högt i viken, högre än husen. När Vättern kokar kommer isen, så säger man. Jag har ingen aning om hur kallt det är för alla affärer i centrum har sålt slut på sina termometrar. Färjan till Eikenes går fortfarande tryggt fram och tillbaka.
Det är en man som skottar snö uppe på NKDs platta tak. Jag tar foton på honom och har ingen aning om att vi tjugo minuter senare ska bestiga berg. Ahmed kommer från Istanbul och är volontär på centret. Han har gått upp för berget många gånger, han springer. Jag blir svettig och tar av mig tills jag bara har en t-shirt under jackan. Kom, vi måste gå snabbare för att inte missa solen! ropar han. När vi nått en viloplats med himlastormande utsikt säger jag att det räcker för mig. Han kan springa resten av vägen om han vill. Jag är sanslöst andfådd och spyfärdig. När jag lugnat ner mig packar jag upp matsäcken och vi sätter oss. Att äta makrill med händer, dricka lite snö till och titta på en rykande fjord, det är väl en norsk upplevelse? Runt oss är det helt stilla och milsvida vackert. Det är precis som att befinna sig inne i en tavla.
Vägen tillbaka går mycket lättare för vi glider och hoppar ner för stupen. Snön yr om oss och famnar runt allt det som står still. Varje kvist är kladdig och varje form är mjukt rundad. När vi vadar fram i detta lekfulla kaos av mild vithet tänker jag på grädde och badskum. Hade snön varit varm så hade vinter varit min favoritårstid, alla gånger. Det är något skämtsamt med snön som tilltalar mig. Det är som om vi alla larvade runt i en stor gräddtårta, och eftersom de flesta inte ler när de gör det blir det bara ännu roligare.
Solnedgången kommer vid halv fyra. Den häller ut sig själv över bergen och ner i vattnet. Jag fotar och det blir rena Rocky Mountains. Fjorden har förvandlats till apelsinläsk. Det är märkligt att så mycket varma färger kan finnas i ett så kallt landskap. Att det är rött och rykande utan att det vita smälter bort.
Det blir svart och stjärnklart. Jag sitter med min bärbara dator och älskar att leva nu, i den här tiden av datorer, internet och digitala bilder. Aldrig att jag skulle vilja leva i någon annan tid. Det som räddar mig från mig själv här i stugan är Spotify och Skype. Niklas och jag skypar för första gången och ser varandra i bild! Jag blir förlägen först, men ganska snart visar jag brösten. Det är lite som att sitta i fängelse och få besök. Ett amerikanskt fängelse på film där man får meddela sig med varandra genom ett glas.
När jag tänker efter är det väldigt få saker jag lärt känna via direkt erfarenhet, men här i Dale har jag lärt mig att inte frysa, skypa och att göra upp eld. Bra saker att bära med sig i sitt konstnärskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar