Dag 1. Nu gäller det!

Kvällen innan jag ska börja som konstnärlig ledare för Zon Moderna sitter jag och spånar på ett tema. Jag ringer mina kompisar ondgör mig över att det är en så svår utställning. Hade jag bara fått arbeta med Salvador Dalí eller Edvard Munch skulle det gått som på smör. Då hade jag kunnat peka på mina videoverk och sagt: titta, självporträtt! Titta, uppmärksamhetstörst. Personliga problem, färger, humor, surrealism och kärlek. Men finns inte allt detta i Modernautställningen? Jo, naturligtvis, men inte lika lättillgängligt och inte lika samlat. Det är en utmaning och hittills har jag sökt mig till just utmaningar.

Första dagen för Zon Moderna och jag skyndar dit i regn och blåst. Det är relativt tidigt. Allt som har med barn och skolungdomar att göra måste börja tidigt på morgonen och eftersom det här handlar om ganska vuxna människor, gymnasieungdomar, börjar vi relativt tidigt, 9.30. Lena Malm tar emot mig i Modernas verkstad, rummet där vi ska hålla till. Lena och jag ska samarbeta och jag känner att det kommer gå bra. Gruppen som redan sitter i en ring när jag stormar in får också godkänt vid första ögonkastet. Tack gode gud för att de inte ligger på golvet, flätar varandras hår och koketterar med att de inget vet. Så gör de alltså inte, och jag är evigt tacksam.

Vi presenterar oss och jag skriver snabbt ner vilka frisyrer alla har. På så sätt kan jag komma ihåg namnen, tills de klipper sig. Det är ett väl beprövat knep som jag brukar köra i olika sammanhang, men det funkar inte nu. De är för många och presenterar sig för snabbt. Nåväl, jag presenterar temat, det om olika konstnärliga strategier, om svenskhet och om forskningsprocesser (se föregående inlägg). Sen går vi till Modernautställningen, jag berättar om några verk och de får nosa på egen hand också.

Efter lunch har jag en presentation av mitt eget konstnärskap. Jag står i det stora auditoriet med en reflektor i ögonen och eleverna sitter en kilometer ifrån mig. Det är tyst. Det här är gång nummer 13 som jag föreläser om mitt konstnärskap sedan jag gick ut Konstfack 2008 och jag är van vid en mer karnevalisk stämning. Folk brukar skrika, skratta och tigga om mer. Så sker det alltså inte, även om det tänds något leende och lite frågor söker sig fram. När jag ventilerar det med Lena säger hon med eftertryck att jag inte ska ta det personligt, att det alltid är så första dagen. Det räcker som förklaring för mig. Men varför kom det bara en person från Moderna Museets hela personalstyrka när alla var inbjudna? Det förstår jag inte. Moderna, ni bjuder in en konstnär och sen är ni inte själva på festen…? Nåväl, en första dag har passerat och jag är taggad för nästa.