söndag 17 oktober 2010

Paris, Österlen och what not

När Niklas och jag övningskör kommer jag upp i 130 km i timmen på motorvägen innan han säger att jag måste sakta ner. Och ungefär i samma hastighet går hösten.

Niklas och jag åker till Paris. Vi hälsar på min kompis Fredrik som jobbar på Svenska institutet och bor hos honom i tjänstelägenheten mitt i Marais-kvarteren. Det blir lyckat. Vädret är bra, Niklas är snygg och jag kommer in gratis överallt med mitt presskort. Åh, Paris! När jag berättade att jag skulle dit fick folk gnistor i ögonen. Paris är romantik, och det känns också romantiskt för mig där, men varför? Vad är romantikens kärna? För mig handlar det om två saker.
1. Det är fler människor som är lediga. Fransmännen jobbar 35 timmar i veckan och går i pension tidigare. Fler människor sitter alltså i parkerna utan att göra mer än att drömma sig bort och dra handen genom sin älskades hår.
2. Människor kommer närmare varandra och har tunnare kläder på sig. Det är varmare i Frankrike och det är fler människor per kvadratkilometer. Därför snuddas det ben på caféerna och därför kan man stå och hångla långsamt vid floden utan att frysa häcken av sig.

Ok, dagen efter att vi kommer hem från Paris packar jag om väskorna och åker med smutskläderna till Skåne. Där undervisar jag en vecka med Thomas Millroth på Österlenskolan. Vi har en kurs i hur man skriver och talar om konst. Jag berättar om hur jag tänker när jag skriver, vi ser en utställning som vi recenserar, och de skriver om sitt konstnärskap. Jag har också föreläsningar och handledarsamtal. Eftersom jag bor på skolan och gärna sitter i elevköket blir jag indragen i fester, middagar och samtal långt in på natten. Det är en sorts handledarsamtal som tangerar allt från övernaturliga krafter till ätstörningar, och jag börjar undra vilka meriter som är lämpliga när man ska undervisa på en konstskola. Jag har hursomhelst full pott. Jag har försökt leva, och försökt ta reda på vem jag är. Tar man ett sådant uppdrag på allvar så utsätter man sig. Man går igenom smärta, lycka och hela landskap av existentialistiska frågeställningar. Och det är precis vad eleverna på skolan gör. Jag känner igen mig själv i dem, och det känns meningsfullt att vara en hjälp på vägen för dem.

Veckan efter att jag kommer hem från Skåne börjar jag som konstnärlig ledare på Zon Moderna, på Moderna Museet, och eftersom jag hittat på att en av mina arbetsuppgifter är att blogga om vår verksamhet så blir det mer skrivet av mig nu. Både på den här bloggen och på Moderna Museets hemsida http://blogg.modernamuseet.se.

Inga kommentarer: