På en vit häst

Jag sitter i min lägenhet och skriver en artikel. Grannarna bakom vardagsrumsväggen spelar TV-spel och det mullrar som ett åskoväder. De spelar hela dagarna. Vi har bråkat tre gånger. Grannen bakom sovrumsväggen har däremot skärpt sig och slutat röka. Annars kände jag av varje cigarett han tog. Grannarna under pratar. Ja, det hörs också. Varje gång någon öppnar käften eller går över golvet i en funkislägenhet så hörs det. Jag har fem grannar, så många grannar man kan ha och ändå ha fönster, och alla lever ett normalt liv. Det vill säga att de är hemma på dagarna, jobbar natt och har efterfester till 04.00. Så såg inte det vanliga livet ut då de lyhörda husen byggdes av rubbade män i hatt. Då var det ordning.

Jag skriver, som sagt, en artikel. Den handlar om Erik Aaltos alter ego Sir Eric Beyond och ska publiceras i Artlover. Jag kollar upp honom på nätet. Sir Eric poserar på en vit stegrande häst. Hm… Ända sedan jag flyttade in i detta snygga funkishelvete har jag klagat. Åh, kan inte någon bara komma på en vit häst och rädda mig? Underförstått att han har en lägenhet jag kan flytta till. Okej, Sir Eric har alltså hästen. Jag kollar in hans cv. Men vad fan… Han bor på samma gata som jag. I ett exakt likadant hus. När det för en gångs skull finns en man på en vit häst så bor han i samma funkisskit som jag. Jag återgår till att skriva färdigt artikeln istället för att ringa honom.