Polsk skönhet

Båten till Polen kan man lita på. Vi flydde med ”Rogalin” från kommunismen 1984 och de har ännu inte bytt gardiner. Hytten är 70-talsfin och jag fotar massor. Sen går vi upp på däck och ölar Tomas. Sen går vi till restaurangen så att jag får min kokta surkål, bigos. Vi börjar kunna det här. Likadant är det med Polen som vi gjorde grundligt förra gången. Gdansk, Warszawa, Krakow, sanddynerna vid kusten, Mazuriens sjöar och Tatrabergen. Nu ska vi bara igenom. Så Polen blir bara sina rullande fält, sina dåliga vägar och den goda maten. Flaki! Äntligen får jag äta komagesoppa. Magsäcken är skuren i strimlor och tarmluddet är som flimmerhår. Tomas trodde att det var bläckfisk första och enda gången han smakade.

Vi stannar till på ett ambitiöst väghotell och jag får tid att begrunda diskrepansen mellan den tillkämpade flärden och den inhemska inälvsmaten. Av utsmyckning att döma borde köket servera idel citronskivor. Inte berg av fläsk. Det skär sig att rapa dött djur i pastellig 80-talskitsch, men jag kanske kommer förlika mig med det också? Så här är det: jag har under långa tonår känt avsmak för det polska. Språkljuden, maten, männen, vad som helst egentligen. Fast nu tycker jag om plastblommor, långa spetsgardiner och östatsfrisyrer. Så jag kanske kommer tycka att Nietztschemustacher doppade i flottig brosksoppa är sexigt rentutav? Det är iallafall 1800-tal och det har jag alltid tyckt om, så varför inte? Brrr!