Möjligheter

Jag sölar med att packa till de få skälvande timmarna innan avfärd. Långsamt går det också för att det är trist och jag klagar. Tomas: packa inte då! Jo, det är klart jag vill åka. Vi är tidiga vid färjeläget och går en sväng i centrum. Nynäshamn, där jag förslösade mina mest formbara år, är sig likt. Trots det är jag på helspänn, jag vill verkligen att staden ska öppna sig och samtidigt dyrka upp något i mig. Jag väntar på ett klick eller klack, men nej. Husen är skokartonger, gatorna tomma och affärerna stängda. Elegans, espirit och originalitet är okända begrepp.

Jag blir så arg. Jag hade kunnat insupa så mycket mer när jag växte upp. Jag hade kunnat, det hade kunnat bli... Annorlunda, eller? Min vän K tycker att hans liv varit rikt fastän han knappt rört ett finger. Hade han dessutom rört ett finger så...ohlala! Jag lugnar honom med att det förmodligen hade sett likadant ut. Ibland kan det vara bättre att låta bli att göra grejer. Eller när Tomas kom på: ”Hade du också jobbat så hade vi haft dubbelt så mycket pengar!” Jag: ”Ja, och då skulle vi kunna åka i varsin bil genom Europa.”
Nu har vi bara en och vi kör ombord på färjan till Polen.