Ibland anfäktas man av strategiska tankar: hade det varit bättre att försöka sin lycka på en mindre ort, hade det varit lättare att komma fram som konstnär och som människa på ett annat ställe än i huvudstaden? Men hör och häpna, jag behöver inte välja. Jag kan testa båda dessa vägar i Stockholm och i Uppsala. Det tar bara 40 minuter med tåget och plötsligt känner folk igen mig från någon katalog. Ja, det är jag som har gjort filmerna, svarar jag, och bjuder in de till min retrospektiv (!) på en biograf (!). Det är tredje året som jag är med på Uppsala Internationella Filmfestival. Niklas och jag ska visa sju filmer och prata om dem. Två uppslag i katalogen med fyra bilder från filmerna, det vill säga bilder på mig.
Visningen blir mycket lyckad. Allt går bra. Entusiastisk och frågvis publik. Jag glad i blommig blus. Får applåder efter varje film, går upp på scen och säger något roligt mellan filmerna. Efteråt är jag helt speedad. Men även besviken, på att färgåtergivningen var konstig, på att ljudet skruvades upp för mycket eller för lite, på att bion och publiken var liten, och på att jag inte pratade bättre än jag gjorde. Förmodligen tänkte ingen annan på det. Jag fick ju frågor om helt andra saker än det, och uppskattande kommentarer. Någon hade laddat hela veckan med sina kompisar genom att titta på mina filmer på Vimeo. Någon ledde ett projekt i syfte att stärka unga tjejer i Malmö och skulle vilja visa mina filmer där. Sånt gör en lycklig. Och dessutom var det en bild på mig i DN. Men i nästa stund tyckte jag att bilden var liten. Ja, underbart är kort, så som det stod i DN:s rubrik, apropå kortfilmstemat i Uppsala.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar