Anledningen till att vi är i Jyväskylä är Alvar Aaltos arkitektur. Han är stadens son och det finns en del byggnader här som han ritat. Vi börjar med en kyrka, den är tom, en vakt kommer emot oss och säger att det bara är att fråga, ifall vi undrar något. Så vi går lite försiktigt runt och så kunde det ha slutat, men djävulen flyger i oss och vi börjar faktiskt fråga henne saker. Tur det, för hon studerar arkitektur i Cambridge och har rätt utstuderade saker att berätta om Aalto. Vidare pratar vi mer personligt med henne och Niklas får spela på pianot. Upplyfta går vi från kyrkan. Vi trivs i varandras sällskap igen.
Det är för sådana upplevelser man reser, där kan vi enas. Men då måste man söka sig fram till dem och ägna tid åt något som till en början inte verkar så spännande. Det är oftast där jag tappar tålamodet, för det är ju inte direkt som en resa till San Francisco, det här. Det är mer som att bespetsa sig på Hudiksvall och sedan Härnösand, och så gick den dagen. Jag hade aldrig planerat en sådan resa, men bara för att det är ett annat land, Finland, så tror jag att allt kommer vara så mycket mer spännande. Det är ungefär som att man ska se gamla stan i varje utländsk stad, men man skulle aldrig drömma om att spendera en dag i Gamla stan i Stockholm, och speciellt inte mitt i sommarrusningen.
Ok, Aaltos arkitektur är verkligen inte gamla stan, ur den synvinkeln. De eleganta husen är värda en omväg. Men ur en annan synvinkel så är det gamla stan, stilen känns gammal, och det är här som det blir riktigt vemodigt och intressant. Modernismen, framtidstron, ljusinsläppen och uppgörelsen med historian. Allt det har vänts till sin motsats. De eleganta, allvarliga husen pekar inte mot någon morgondag utan gonar in sig i en trygghet av mörkt tegel, gedigna metalldetaljer och meditativt stora fönster ut mot den täta grönskan. Här kan själen få ro istället för att storma iväg mot framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar