Från Jyväskylä åker vi via Tampere och Hämänlinna. Det förstnämnda är rätt trist. Det sistnämnda är Tavastehus, och ordet från historielektionerna stiger plötsligt ner bland oss vanliga och blir till kropp. En kropp av kullersten, rött tegel och gräsbevuxna vallgravar. Vi är nöjda och fortsätter vidare till Helsingfors.
Åh, äntligen en storstad där staden blir ett landskap, en skog, där staden bara fortsätter, förvånar, gäckar och utmanar. Inte bara några gatukorsningar med livets nödtorft. Ändå vill du ut i naturen så fort vi ska resa någonstans, påpekar Niklas. Ja, det andra är också bra, enligt samma principer. Antingen natur på riktigt, eller stad på riktigt, och vi har onekligen haft båda delarna på den här resan. Vi hämtar upp väskorna med videoutrustningen från Hanaholmen, kulturcentret där vi var den första veckan, och tar färjan från hamnen tillbaka till Stockholm. Två veckor har gått, det känns längre än så. Men inte för att vi gjort så lite, snarare tvärtom. När upplevelse läggs efter upplevelse ter sig vägen i backspegeln längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar