Det började med att curatorn Magdalena Malm frågade mig för ett år sedan ifall jag ville vara med på biennalen. Hade jag kanske dessutom lust att fundera på ett verk som utgick från huset där det skulle visas? Jag brukar ju utgå från olika skumma miljöer och huset i Åbo kanske kunde inspirera… Niklas och jag åkte dit i juli förra året, fotograferade och tänkte. Vilken historia kunde jag berätta med mig själv om stadspalatset i art deco stil? Om badrummet med Anish Kapoor skulpturen, om den förbjudna parken med fontändammen, om de arkeologiska utgrävningarna och om samtidskonstens salar? Jag skrev manus och vi återvände i september för att filma (se blogg från föra året). Under hösten har vi redigerat och klippt. Jag har visat det pågående arbetet under olika föreläsningar på konstskolor och kommit på nya idéer med Niklas. Filmen växte till två filmer som ska gå samtidigt. Under våren blev alla detaljerna klara och nu ska det ställas ut.
Niklas och jag kommer till Åbo för tredje gången, och det känns som att komma till Hollywood. Alla de platser vi sett om och om igen på film finns plötsligt där, framför våra ögon. Och inte bara det, vi ser dessutom våra filmer stort projicerade i ett fint rum. So far so good. Vi är nöjda, glada, går ut på stan, handlar kläder, går och badar. Men nästa dag hinner problemen ifatt oss. Filmen är kornig och suddig utan att någon vet varför och ljudet är dåligt. Gud, så är det alltid för mig. Varje gång jag visat film är det dålig kvalitet. När ska jag någonsin komma ur det? Tack vare Niklas har jag börjat filma med bättre kameror, efterbehandla bild och fippla med ljud, men vad hjälper det när man sedan måste komprimera den finputsade filmen till något skit-format och ha dåliga högtalare?
Teknikern som har bestämt vilket format det ska vara i och vilka mediespelare som ska köra det hela är i Helsingfors och har fullt upp med andra utställningar. Visserligen finns det en tekniker på plats som hjälper oss massor, men han har inte riktigt den datakompetens som skulle behövas. Tur att Niklas har det, men hans insats begränsas av att han inte styr processen i sin helhet. Efter en omfattande felsökning visar det sig vara ett konstigt värde i mediaspelarnas programeringsskript. Niklas programmerar om. Ett annat problem är färgerna. Ingen vet varför de är åt helvete. Niklas går igenom projektorernas samtliga inställningar och hittar till slut.
Något mer? Ja, den vänstra filmen rycker. Är det filen, är det skriptet, är det mediaspelaren, är det projektorn? Vi komprimerar om filmerna hela natten och skickar till teknikern i Helsingfors. Han kan inte läsa dem för han har PC och inte Mac. Hela konstvärlden har Mac. Så är det också taskig överensstämmelse mellan projektionens fyrkant jämfört med den vita fyrkant som målats upp på väggen. Projektionen läcker utanför projektionsytan och de två filmerna överlappar varandra i mitten. Teknikern som är på plats är noga med det men projektorerna hasar ner. Niklas och jag målar om kanten, det svarta mot det vita, det vita mot det svarta, om och om igen, hungriga, i 35 graders värme, i ett mörkt rum, medan sommaren ropar utanför. När skymningen kommer och jag är helt bortom trötthet får jag äntligen äta, revbensspjäll på Pinellas uteservering.
Vi träffar andra konstnärer, de har inga problem alls med sina filmer. Magnus Bärtås och Hyun-Jin Kwak, till exempel. Så skulle världen också kunna se ut, det hade väl inte varit så långsökt, men nej. De lever i en parallell verklighet, så nära, men ändå så oåtkomlig för mig. Filmen jag visar, My Secret Life, handlar just om detta glastak, och återigen får jag vatten på min kvarn.
Men förutom att det ena och det andra är fel, är det en jättefin installation. Folk väller in, förstår, skrattar och vill prata med mig. Jag är stolt under pressvisningen och vernissagen. Hade jag kommit till en utställning och sett en sådan videoinstallation så hade jag varit avundsjuk. Jag hade tänkt: varför gör inte jag sådana saker? Jag hade plågat mig själv med förebråelser om att jag är oproffsig, medan alla andra… Nu råkar det vara jag som har gjort den proffsiga installationen. Men istället för att vara glad över det gräver jag ner mig i det som inte fungerar fullt ut. Det är därför mitt framgångsrika liv förblir My Secret Life, även för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar