Göteborgsbiennalen

Det goda med att vara konstnär, lärare och konstkritiker, istället för exempelvis bara konstnär, är att man har större chans att komma med på tåget. I en eller en annan skepnad går det att klänga sig fast, och jag kan upprätthålla illusionen om att ”jag är med”. Jag är naturligtvis inte med som konstnär på biennalen, det hade varit för lyxigt för att vara mitt liv. Men jag får säga min mening via Sydsvenskan, och det är också en lyx. Basunera ut det du vill säga och få betalt. Jag är ganska nöjd.

Foto: Lennart Rehnman

Och härligheten slutar inte där. Har man dessutom en chokrosa jacka och ställer sig lite snyggt mot en vit skulptur hamnar man också på bild i GT (Obs! min dekorativa pojkvän fick också vara med) . Återigen får jag "vara med" och blir superglad för det lilla. En tid senare intervjuar jag konstnären Sophie Tottie. I uppdraget ingår det att ta några porträttfoton. Precis som de flesta trivs inte Sophie med att bli fotad sextio gånger på femton minuter. Hon säger ”Du vill väl också att dina verk och inte du ska synas.” Ha, där fick jag mig en frågeställare. Jag svarar att jag använder mig själv så mycket i mina verk. Istället borde jag svara att jag är så upptagen av att få vara med att jag inte bryr mig om på vilket sätt det nu blir, bara det ser någorlunda ut.