London

Att flyga till europeisk storstad under en svensk höst känns så fuskigt. Plötsligt kan man ha solsken i Hyde Park istället för nedkylt regn vid Årstaviken, plötsligt kan man befinna sig mitt i världen istället för mitt i ingenstans. London, det är den närmaste och enklaste lösningen och jag har varit där så många gånger förut. Ändå hittar jag inte i staden, jag har ingen koll på gallerier, matställen eller shopping. Jag skulle kunna göra London till min bakficka, men det är något som hindrar mig. Stoppklossen heter stolthet. Jag vill att Stockholm, där så gott som hela mitt liv utspelar sig, ska vara bra nog. Trots att jag älskar att resa vill jag inte överväga ett alternativt liv. Jag vill inte låta mig störas av att det finns tusentalas roligare, soligare och bättre platser för mig.

Förra året som jag var i London med Niklas gjorde vi staden. Själv hade han inte varit i London på länge så vi fotade Houses of Parlament och Tower Bridge i smällkall december, och det var fint, men det är skönt att det är betydligt varmare nu och att det inte finns några turistiska måsten. Så vi tar aldrig med oss kameran när vi går ut på stan och vi vaknar alltid efter det att hotellfrukosten slutat serveras. Vi är på resa men ändå hemma, och dessutom har jag jobb att göra. Jag har tjatat in att jag ska skriva om Gerhard Richters stora utställning på Tate Modern, och jag ska försöka få in en text om Pipilotti Rist fantastiskt fina utställning på Hayward också. Eller varför inte Nathalie Djurbergs galna glasinstallationer och videofilmer på Camden Art Centre? Jo, jag kommer loss i det turistiska. Niklas och jag hyr cyklar och jag får se London på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Det finns alltid en till plats på den plats man trodde vara upptäckt för länge sedan.