En man från Jemen

Jag går på det lilla propellerplanet som ska ta mig från Göteborg till Oslo. De andra ser ungefär ut som jag, påpälsade och lugna. Men så finns det en man från Mellanöstern som vrider och skruvar på sig. Han tittar på mig, och tittar igen. Det handlar inte om en flört, jag märker att det är allvarligare än så. Till slut står han inte ut och sätter sig bredvid mig. Skulle jag kunna hjälpa honom med en sak? Skulle jag kunna ta hans pass över gränsen? Nej. Jag reagerar instinktivt med ett nej. Det är olagligt, säger jag, utan att veta om det är olagligt. Jag har ett anslutande plan till Førde och folk väntar på mig. Hade det varit Stockholm, hade jag varit på väg hem… Nu har jag inte tid att bli inblandat i något.

Han lirkar vidare, jag står fast vid mitt nej och blir ledsen. Han är en flykting från Jemen som inte fick uppehållstillstånd i Sverige och vill nu vidare till Norge. Tar polisen honom med passet så makulerar dem det. Men om han inte har sitt pass i Norge så blir det också problem. Jag kanske gömmer passet på toaletten, säger han, jag litar på Allah. Jag vill hjälpa honom men vågar inte. Vadå vågar inte? Morföräldrargenerationen gömde judar hemma hos sig och jag vågar inte ta med någons pass över gränsen. Det är ju inte så att jag hade blivit skjuten på plats. Oslo flygplats, går jag ut i kylan och skäms.