Krisen i London

Niklas och jag ska åka till London och jag borde vara glad men jag gråter. Vi kommer ha en kris i London, säger jag, precis som vi hade i Venedig. Först är vi lyckliga över att få vara så nära varandra, men efter ett par dagar kommer våra olikheter fram, och eftersom jag alltid brukar få som jag vill går jag honom på nerverna. I ett sådant läge har vi ett allvarligt samtal. Mycket riktigt hade vi ett i London också, och jag hatar det. Niklas å sin sida tycker inte alls att våra samtal är farliga. För vad är det att vara rädd för? Vi pratar ut och det blir bra igen. Helt bra faktiskt. Vi läker utan ärr.

Det är bara jag som är olycklig för jag vill inte ha några kriser i ett förhållande. Tomas och jag var tillsammans i elva år utan att krisa på det sättet. Niklas och jag kan inte vara tillsammans i tre dagar utan att det kör ihop sig. Vad beror det på? Tja, Niklas och jag är mer lika eftersom vi båda känner starkt för olika saker. Vad man vill göra, vad man ska köpa, var skåpet ska stå. Dödsviktigt! Turligt nog tycker vi oftast likadant. Det var så det började. Vi tittade förundrat i varandras ögon och med skräckblandad förtjusning fick vi erkänna att jo, vi var helt lika…! På ytan var vi varandras motsatser, vi hade formats av så olika liv, och ändå var vi läskigt samma. Men de gångerna som olikheterna kommer upp i dagen är det inte så kul. Jaha, så vad ska vi göra? Ska vi inte klara av det alltså? Från att ha upprepat saligt för vida världen ”vi är så lika, vi är så lika”, ska vi nu vända tvärt och ”nej, vi var för olika, det gick inte”. Hur ska vi ha det egentligen?

Jag sitter på hotellrummet i London och är giftig. Jag menar att dessa samtal är ett dåligt betyg för vårt förhållande och ett nederlag. Niklas skrattar och säger det som varje vuxen hade sagt, att ett förhållande är något man jobbar med. Va? Jag vill inte jobba med ett förhållande! Jag vill bara ha det bra. Resten av livet är fullt med jobb och kämperi. Kan inte jag få ha en fristad någonstans?

Märkligt nog infinner sig fristaden där i London. Vi blir glada på ett nytt, lugnt sätt. Det känns som vi kommer förbi något i vårt förhållande, och når en annan nivå av stabilitet. Förmodligen inser vi känslomässigt att vi, trots olikheterna och kriserna ändå vill vara med varandra. Vi köper det. Eller allra mest jag, och då behöver jag inte ta konflikterna så himla hårt. För övrigt var London kallt men bra, vi såg staden och en massa häftig konst. Hälsningar.