Jag söker ett vistelsestipendium vid NKD, Nordisk Kunstnarsenter Dalsåsen, http://www.nkdale.no/ Eftersom jag vill komma dit på sommaren funderar jag ut ett projekt som bara kan förverkligas då det är grönt och varmt ute. NKD hör av sig direkt, de vill ha mig men de har bara vintermånader att erbjuda. Okej, jag tar det! svarar jag med vändande post. Så är det med mig. Jag vet alltid vad jag vill, tvärsäker i några sekunder, tills nästa infall kommer. Den här gången visar det sig vara helt rätt.
Två propellerplan tar mig till Dale i Sunnfjord. Från kabinfönstret ser jag ett vidunderligt landskap. The terrible beauty. Mörkblå berg, vit snö, rosa himmel och svart fjord. Jasmina, koordinator på nkd, hämtar mig i stor bil från den lilla flygplatsen. Vi kör från Førde till Dale i 40 kilometer i timmen. Ibland måste hon stanna för att släppa förbi mötande trafik. Inte för att skrämma dig, men jag körde av vägen häromdagen, säger hon, det är så mycket snö. Ja, vintersagan fortsätter även när man inte flyger. Det är perfekta bergstoppar, poetisk frost på träden, fabulöst med snö och en gnistrande fjord. Jag klarar inte av all denna skönhet! Det är översinnligt. Jag är tokigt heltsåld innan jag ens har kommit fram.
Jasmina är mer van, hon håller ögonen på vägen och tar mig tryggt till huset där jag ska bo. Där är dags för ännu mer förtjusning. Den så kallade stugan är en postmodernt finurlig limpa av trä och glas. Förutom mina glada utrop är det helt tyst runt oss, och mörkt. Du är inte rädd? frågar Jasmina. Inte än, svarar jag.
Nej, rädd behöver jag inte vara i mitt stora lyxhus, men frusen. Stugan är underbart fin med sitt panoramafönster från golv till tak, med det höga välvda taket, med sin rymd… Ni hör hur kallt det låter. Jag eldar i kaminen och all den gosiga värmen lägger sig någonstans under taknocken, högt ovanför mitt huvud. Äh, det blir varmt. Men det sipprar ständigt in kall luft från fönstren. Jag tätar med maskeringstejp och lägger alla kökshanddukar ovanpå. Sen sätter jag mig i soffan fast mest i en upplyst glaskub. De stora fönstren från alla håll gör natten påtaglig. De vita nätterna är säkert underbara här men nu sitter jag sårbart synlig i mörkret. Jag reser mig och diskar, spiller på det obehandlade träet. Diskhon är infälld i en träskiva och ytan runt om är vattenskadad. Nästa dag är problemet ur världen för det finns inget vatten i kranen. Huset är byggt på styltor istället för att ligga på marken så ledningarna fryser lätt. Åh, jag älskar mitt stipendiehus, men hatar att man bara har tänkt på estetik här och aldrig på vinter.
Ateljébyggnaden går i samma stil och jag blir helt lycklig av livsrummet. Jag dansar fram över de ändlösa trägolven, jublar av fem meter högt i tak och står förtrollad vid fönsterväggarna men så märker jag att jag har täckbyxorna och tjockjackan på, utan att smälta av svett. Termometern visar 2 grader inomhus. Hur mycket kostar det inte att värma upp såna rymder? Hur häftigt är det inte att man ändå, på tvärs mot vintern och allt förnuft bygger sådana miljöer och menar att japp, nu ska det vara precis så flådigt som vi vill, för det är vi värda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar