La Bohème

Första gången som Henrik är hos oss berömmer han den fina lägenheten och sen frågar han om inte mina konstnärsvänner tycker att jag är borgerlig. Jovisst! säger jag och gapskrattar. Sen berättar jag för Tomas och han: men du har ju inga konstnärsvänner. Nej, det är sant. Jag borde ha knutit mer kontakter på Konstfack och ingått i olika gäng.

Dagen efter är det fest och jag träffar en tjej från Konstfack. Vi känner inte varandra men hon minns min utställning ”Tusen gånger hellre” och skiner upp. Sen pratar vi om annat. Sen säger hon att hon inte gillade den och att hennes tjejkompisar i klassen var skitirriterade på den. ”Tusen gånger hellre” var tusen foton på kvinnor i alla åldrar som jag skulle kunna tänka mig se ut som och som jag mötte på gatan och frågade om de ville vara med. Tjejerna i hennes klass blev inte tillfrågade och en tjej sa: ”jag känner henne men är inte med!” Hon som jag pratar med tycker att det redan finns så mycket förtryckande skönhetsbilder, och så spär jag bara på det.

Jag saxar ur texten som hör till projektet:
1.
- Vad är skillnaden på det du gör och en skönhetstävling?
- I en traditionell skönhetstävling får inte 1000 kvinnor i alla åldrar första priset och kandidaterna värvas inte under godtyckliga stadspromenader. I en skönhetstävling jämför sig inte juryn med kvinnorna de bedömer. Jag använder mig själv som insats och där kommer värmen och humorn in, tror jag.
2.
Vi känner varandra flyktigt; hon blir sur att jag inte vill fota henne. Tusen tjejer vill jag se ut som men inte som henne! Jag har en kompis som är tänd på henne, mycket. Han är dock inte tänd på mig. Och gissa vad? Jag blir inte sur på honom. Jo, lite kanske, men jag plågar inte honom med: ”du tänder på tusen andra och inte på mig”.

Min samtalspartner där på festen menar däremot att hon gillade min vägra-barn-film. Va, den? Den blev folk så förbannade på att någon busringde till mig, gav sig ut för att vara journalist och bestämde tid och plats för en intervju, men aldrig kom. Där stod jag blick stilla på plattan i tjugo minuter och kunde lätt skjutas med ett hagelgevär. Ok, jag dramatiserar men jag börjar minnas varför jag inte umgås mer i tjejgäng och med konstnärer. Istället umgås jag med en journalist, en radioproducent, en översättare, en fotograf, en författare och en arkitekt... Eller sammanfattningsvis: enskilda män som gillar mig. På så sätt slipper man mycket tjafs.