Konstiga krusbär

Fan vad fula vägskyltar vi har, gula. Tomas kommer på att det måste vara för vinterns skull, att de syns bättre i snö. Vi åker runt i Skåne och ser allt vi borde sett som barn. Ingen större förlust visar det sig, men inte heller otrevligt. Ales stenar är en effektfull plats bland ängar och i närheten av hav, men sten är sten. Glimmingehus duger gott som fond när man äter rökt makrill och Stenshuvud har en angenäm sandstrand.

Vi övernattar på Mellbys Klockargård, det drivs av ett par i vår ålder och inredningen är mitt i prick. Vacker trädgård, växthus med fikaplatser, smakfull färgsättning, sköna rum och snygga prylar överallt. De har rosor i vattenfat, buddhastatyetter, jungfru Maria bland snäckor och spännande målade detaljer. Varför har inte jag det så? Varför har jag inte tålamod att leta fram roliga småsaker? Det krävs inte så mycket men när jag står i Mexico City eller södra Italien och håller i en sak jag egentligen vill ha tänker jag att ”det där behöver jag inte och dessutom blir det jobbigt att damma” och så har vi också ett urbota tråkigt hem.

Hemma är allt sig olikt. Jag inspekterar sovrummet misstänksamt. Skulle jag verkligen välja det om det var ett hotell? Rummet är ganska litet, dubbelsängen för smal, egentligen, och från gården hörs fläktljud. Det brukar funka, tror jag mig minnas, dessutom har vi en hel del roliga prylar.

Dansk magi

De har mitt bröd! Det mörka grovkorniga som utgick i affärerna för ett halvår sen har de här och dessutom i dubbelt så stor förpackning.

Møns Klint känner jag till från 1800-talsmålningar som jag visat på Nationalmuseum. Klipporna är av krita, så färgen på dem behöver man inte sväva i ovisshet om. Havet ackompanjerar med en ovanligt varm blå. Vägen dit går igenom tysta, böljande ängar och himlen ovanför har en tendens till jättelika stackmoln. Det är ett magiskt ställe och jag vill tillbaka hit.

Tomas paniksomnar mitt på dagen och maratonsover till sent på kvällen. Sen sover han hela natten. Vi har varit i 16 länder och kört 8 000 kilometer.

Dejliga konstnärer

Vi bär in väskorna på ett pensionat vid havet och husfrun visar oss runt bland rummen, vart och ett utsmyckat av en lokal konstnär. Jag har en svag stund men bestämmer mig för att inte säga att jag också är konstnär, än mindre att jag är konstkritiker. Det skulle bara försvåra allt. Sen sitter jag på rummet, inrett av en glaskonstnär, och tänker på hur jag skulle ha gjort det istället. Nästa dag står jag inte ut och erkänner mitt yrke för husfrun. Jag skulle tycka att det vore jättekul att smycka ett rum även om det är långt mellan det och den konstvärld jag vill befinna mig i.

Himmelriget

Danskjävlar! Tomas och jag börjar larva oss redan vid Hannover. Vi ska till Danmark och där pratar folk inte, de gör läten. Danska barn lär sig tala senare än andra barn för språkljuden är så otydliga, det är sant. Vaeää!! skriker Tomas till mig. Vatten, han vill ha vattenflaskan men jag fattar inte. Tomas tittar bekymrat på mig: ”Hur ska du klara dig i Danmark?”

Färjan från Puttgarden till Rödby tar en timme och kostar 60 euro. 5 euro billigare än från Corfu till Italien. Framför oss i kön står en bil tung av Tuborg och inne på båten är det schnitzelrally, alla ska ha panering med remoulad från kantinen. Tomas säger att remoulad är ett grundämne.

Vi kör på Lolland bland fält och tegelhus i ett ständigt déjà vu. Det är fina landskap, så varför inte upprepa den vinnande formeln? Tillfredställande folktomt är det också och jordgubbarna är goda. Vi köper dem, det vill säga stoppar in pengar i sparbössor och tar det vi vill ha. Huset bredvid det obemannade fruktståndet är också till salu. Det är kanske bara att stoppa in en bunt sedlar i brevlådan och flytta in? Ett helt land med färdigt allting ligger bara och väntar på människor.

Till nästa gång

Ska vi ha med oss:

• En tjock sovsäck, oavsett var vi åker och när för varma länder är kalla inomhus så fort temperaturen avviker från det normala.
• En luftmadrass att lägga på golvet, så att man kan övernatta i rum med en enkelsäng som påstås vara dubbelsäng.
• En vattenslang att fylla på vattenflaskor med oberoende av vattenkranens placering över handfatet.
  

Tips till andra:

• Reselakan i siden. Det är saligt bekväma sovpåsar och man slipper en stor och tjock sovsäck eller tunga sängkläder eller betala extra för lakan på pensionat.
• Svarta plastsäckar och gaffatejp. Hotell har aldrig ordentliga gardiner så vill man inte vakna i gryningen kan man arrangera efter eget huvud. Bekvämare än ögonlappar.
  

Autobahn

Vem har inte kört igenom Tyskland? De har underbart flödande vägar. Risken är bara att man inte lämnar den flerfiliga sammeten. Det kanske var därför som vi en gång bestämde oss för att bara göra Tyskland, och blev rikligt belönade. Berlin, München och Hamburg skulle räcka som huvudstäder till tre länder, för att inte tala om allt annat emellan. Tillbaka till autobahn. Vi kör länge, det blir sent och tomt på vägarna och vi är berusade av de vita nätternas frid. Av att resan gått bra, att vi är på väg hem. Av att luften är frisk och att vi är liksom själva i världen. Jag dansar för Tomas på rastställets bord.

Vinodlingens kant

Åh, Frånce! Men det här är en tysk del av Frankrike där hus har diagonala brädor på fasaden och där saker börjar på franska för att sluta på tyska. Vi besöker således Musée d'Unterlinden. Där, i Colmar, är det inte en käft ute på stan för alla är inne i museet framför Isenheimaltaret. Det är en flerdelad jättemålning som på ett expressivt, banbrytande och mannieristiskt sätt visar Jesu liv och död. Färgskalan är gräslig och formerna förvridna vilket tänjde den tidens konventioner och dess livslängd betydligt. Lockad av en skräckblandad äckelförtjusning lyssnar jag på allt som audioguiden har att säga och får bland annat reda på att man förr i tiden lindade barn med uttjänta trasor för det var mjukare mot deras hud.

Landskapen kring Colmar är täckta av pastorala vinodlingar och Tomas saktar in: ”Fiint, vill du inte stanna här? Äh, vad är det jag håller på med? Du vill ju till Danmark!” Tur att Tomas inte är en vinsnobb. Ännu större tur att han inte är fotbollsfrälst i dessa EM-tider. Tomas är helt enkelt den perfekte mannen, han har inga egna intressen.

Budgetblick

Det blev inte hotell Alpenblick. Hur har vanligt folk råd att åka på semester? Ett budgethotell barskrapat från allt förutom en kackerlacka på väggen kostar 1000 kr natten. Jag har lärt mig acceptera att en ostfralla på stan kostar 30 kr men det här är som om mackjäveln hade kostat 80 kr.

Något som lugnar ner mig och har med smörgåsar att göra är kökshanduken på frukostlimpan. En linneduk på brödet att vila handen mot när man skär. Det är vackert och praktiskt på ett gammalmodigt sätt som gör mig glad. Annars skulle det just vara likt världen om det fanns plasthandskar vid limpan så att alla var tvungna att ha på sig engångspåsar varje gång man ville ha en skiva bröd.

Joddlarfest

Gränsen till Schweiz är obemannad men rastplatserna vid motorvägen sjuder desto mer av liv. Folk sitter vid bord under träd och äter medhavd mat. Obekant fenomen en kilometer söderut i Italien. Jag sitter också vid picknickbordet, klövern räcker mig till halva vaden och där, omgiven av kokande växtlighet, inser jag varför tropikerna känns så rätt för mig. Det är en lika intensiv växtlighet men varmt. Vi lever i en kall djungel. Tänka sig, att norra Europa är mer lik det varmaste än det varma Sydeuropa.

Gotthardtunneln är 16 km lång, annars är vi omgivna av frisk och uppbygglig natur. Alperna är ett ställe där man känner sig hälsosam eller vill vara det och de snöklädda topparna passar till allt, förhöjer allt, precis som blommor också gör. Fast blomster verkar de inte ha så mycket till övers för med tanke på alla hysteriskt klippta gräsmattor. Skulle de låtit bli hade de haft honungsdoftande klöverängar, men det är sant, vem vill ha det?

Så fort Tomas och jag kommer till bergslandskap ska vi diskutera för och emot och komma fram till att det är alla tiders men att vi skulle aldrig kunna bo så. I skuggan av jord över huvudet? Nej. Man vill egentligen bara ha en backdrop av berg, lite Toscana emellan och sen en sandstrand, och i den hastigheten som vi rör oss ser Europa ut så.

Lucern är en trevlig stad på kartan men när vi kommer dit och ska söka övernattning krossas våra planer av Joddlarfestivalen. Massor av folk, umleitung av vägen...tänk att vår semester skulle förstöras av joddlare.

Liguriens pärlor och svin

Dammiga av marmor tråcklar vi oss igenom Riviera di Levantes alla strålande hell holes. Villor i explosioner av kaktusar, tallar, bananplantor och klätterblomster går oss till mötes. Det är palats i paradiset men vi är för slitna för att uppskatta något. Dessutom är det helg vid havet i närheten av Milano så hotellen är tvärfulla. Det blir sent och det blir jobbigt men så är det när man har ambitioner med sin semester.

Lejonparten av Rapallos stadsstrand är upptagen av ett badkomplex men det finns en smutsig liten allmänning från vilken man kan simma ut i havet och där är det stort och fritt. Jag vadar ut i gyttjan och delar upp tankarna mellan kärlek och hat. Jag älskar att simma med stadsutsikt, jag hatar all motordriven trafik, jag... Plus- och minuslistorna är längre än vad jag orkar simma men en sak är säker, jag gillar Italien. Jag har ju mina rötter i Portofino. Jojomensan, det sovjetgråa betongghettot utanför Warszawa där jag växte upp är uppkallat efter en hamnstad på klippig kust med palats som drunknar i blommor. Något rätt finns det i stjärnorna.

Rummet bakar oss levande så vi måste ha fönstret öppet trots allt oväsen. Medan jag sätter på mig öronproppar OCH gula hörselskydd (jag har såna med mig på alla resor) längtar Tomas till en liten tunn campingstuga som svalnar av mot natten.

Nästa dag sätter vi på hetsig punkmusik, idealisk för italiensk stadskörning, och drar till Genova. En gång i tiden var Genova en stormakt. Nu har de förfallna hus, nerkissade gränder, horor, svarta män som säljer piratkopior och ett stort akvariemuseum. Förmodligen hade de allt detta när de var en stormakt också, med undantag för museet, där vi spenderar den mesta tiden gloendes på torpedliknande sälar, stillastående pirayastim och eteriska maneter.

Carraramarmor och andra jordar

Cave di marmo, klart vi ska dit, och saken blir inte sämre av att det är en aktiv gruva. Staden Carrara vid bergets fot är full av lastbilar som kör runt med marmorblock och spillbitar stora som soffkuddar ligger i diket. Dagbrottet bländar, från 6.00 – 15.00 hugger man i den vita valen, sen gnistrar den för mycket och det blir farligt. Vi åker upp för berget och det dammar som mjöl. Vi står i marmor, andas marmor, bilen blir också marmorerad – det blir inte så bra som vi trodde men upplevelsen var värd det.

Cinque Terre är däremot något vi drar oss ur innan det riktigt fått en chans. De fem jordarna är fem städer belägna på en klippig kust. Serpentinvägar, plottrighet och mängder med folk har vi redan haft i Amalfi. Vi trodde dessutom att det skulle vara häftigare. När vi hör ”färggranna hus på klippor” så föreställer vi oss det finaste och vildaste sceneri som tänkas kan men verkligheten är en annan. Sann mot beskrivningen för all del, men märkligt outvecklad. Så är det ofta, vi fattar konceptet men tror att det ska vara precis så bra som man skulle kunna ha gjort det. Varför har de då för helvete inte drivit det till fulländning? Världen har potential.

En villa i Toscana

Orvieto ligger frestande nära motorvägen så vi svänger av och når en stad förstelnad av siesta och medeltidsmurar. Det är vindlande hett och tegelbrunt. Mer än så kan jag inte uppbåda, trots att Orvieto har en röd stjärna i vägatlasen, tillsammans med dussinet andra städer i norra Italien.

Siena besöker vi också. Även det en brunmurrig stad där luften dallrar i gränderna mellan chica boutiquer. En uppfriskande svartvitrandig katedral har de, ser vi på vykort, men att gå dit är förenat med risken för bilböter och svettdöden, så vi avstår. Min vän C har alltid talat sig varm om Sienas torg och varit besviken på mig som besökt Italien utan att se juvelen ifråga. Den jättelika Piazza del Campo är visserligen en majestätisk snäcka men ger ingen frihetskänsla. Det bästa är den senapsgyllene randen av Sienasand för stundande hästkapplöpningar. Krakarna ska springa kring torget. Äh, är man i trakterna så är det Florens som gäller, Firenze som vi såg förra gången. Jag borde skrivit blogg då och inte nu.

Vi åker ut ur Siena i en tallallé, och jag som jämt undrat varför man gör alléer med alla träd förutom tallar. I Toscana har man bara tallalléer. Annars är landskapet förvisso fint men lite uddlöst. Som Romantische Strasse i södra Tyskland, där det böljade lite lagom och lullade på. En villa i Toscana är vad alla svenskar drömmer om, säger jag till Tomas och han: ”Ja, där sitter de i scarf och lite parfym och sippar vin i all mjäkighet.”
Jag saknar redan det otyglade söderns sopberg och stenstäder för det här verkar vara en tysk del av Italien; hus av tegel, planterade granar och rader av återvinningsholkar. Dagen, den dagen som började i Tivoli, slutar med sov och bad vid Marina di Pisa.

Tivolikonster

Staden Tivoli utanför Rom är känd för två parkanläggningar och vi gör båda innan solen når zenit. Villa de Este är egentligen för ny för att vara riktigt smakfull. Det är ju en barockskapelse med stela örnar, pryttliga grottor och korviga kolonner. Mest känt är stället för sina vattenkonster, och det med rätta. Fontänerna dånar gott och sprider en magnifik kyla kring sig. En bunt jättefontäner var man alltså tvungen till innan ac-ns tid. Därmed ej sagt att vattenkylningen gått i graven, den används i skyltfönster och i datorer. Jo, i smala kopparrör inuti, det låter mindre än vanliga fläktar, upplyser Tomas och sen: ”Ok, stå här och fota, så går jag och tittar på Rom så länge!” Sånt kan man också säga i Villa de Estes trädgårdar för de har utsikter över halva världen.

Villa Hadrianas trumfkort är den ofta reproducerade rektangulära dammen med illgrönt vatten och kritvita skulpturer på rad. Man når den sist, enligt principen mjölken längst in i affären och den känns också lika livgivande som en mejerihylla. På 1700-talet då ruinromantik och känslor blev populärt satt folk och grät på omkullvälta kolonner. De lipade för alla fornstora dagar som oåterkalleligen hade malts till rester. Fast de var nog också nöjda med det avskavda för det är mer meditativt rogivande, existentiellt tänkvärt och asketiskt estetiskt, jämfört med glansdagars prål.

Det som förvånar mig mest i Tivolis parker är alla turistkvinnor i beigea shorts. När man nu är kvinna och får bära klänning, en smickrande trasa som är sval och skön och lätt att kasta på sig liksom av sig så väljer man ett par illasittande, trista och svettiga shorts..! Tomas hade alla gånger valt klänning eller kjol, intygar han, och det är inte alls ett opraktiskt plagg. Egyptens män går i jalabeior, Indierna knyter dhotis och skottarna springer runt i bergen i kilt. Själv är jag nöjd med min sidenklänning från Hawaii för det är som araberna säger: sidenet uppfanns för att kvinnorna skulle kunna gå nakna med kläder på.