Tomas och jag ska åka till Wanås i Skåne, för att jag ska recensera en utställning. Vi ämnar ta bilen och är glada. Men så kommer en natt då jag inte kan somna: vore det inte bättre att ta tåget? Jo, mycket bättre. För miljön, för restiden, för att skona bilen (som ändå ska ta oss runt halva Europa snart) och för oss själva (man kan syssla med annat när man åker tåg, men inte när man kör). Jag klickar runt på SJs internetbokning. Ska jag? Klockan är 2.30 och Tomas sover så honom kan jag inte fråga om de ej ombokningsbara biljetterna. Äh, jag sliter upp Visa-kortet. Utanför lyser fullmånen. Sedan författar jag ett informations-/ursäktsmail till Tomas och somnar gott.
Han svarar kl. 7.09 och är sur. Bussen som ska ta oss till Wanås går inte på söndagarna och tåg blir mycket dyrare än bil. Ååå, jag som trodde att det skulle bli så bra! Tomas kommer över det snabbt, han är den sorten. Men det är inte jag så jag plågar honom med mitt ”ååå, vad har jag gjort?” på vår promenad. Sen, som om jag inte vore irriterande nog, tappar jag bort min scarf och går tillbaka för att leta efter den, så Tomas får gå sista biten själv. Dålig hustru.
Jag tänker på en stor reklamskylt vi såg i en bilkö utanför New Delhi. En man och en kvinna, han pekar, hon tittar och över dem texten: ”Surprise your wife with a new home.” Han slår ut med handen mot ett betongghetto. Jaha, tänkte vi, är det så man ska göra? Bara komma hem och:
- Älskling, vi ska flytta. Jag har köpt en lägenhet i Flemmingsberg.
- M-men… Habibi..!
- Inga men, packa väskorna kvinna!
Det var så solklart för oss att man inte borde göra så. Fast nu har jag gjort precis samma sak. Brutit den oskrivna regeln om att inte ställa någon inför fullbordat faktum.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
För guds skull! Vadsomhelst utom Flemingsberg. Snacka om ghetto inpå Stockholms knutar. Du skulle förgås av intellektuell misär.
För att känslan skall vara total så ligger ett anonymt och hemskt kriminalkomplex nära pendeln.
Min dyra moder förpassades under en kort tid till ett äldreboende beläget i denna gudsförgätna trakt.
Jag tänkte:detta är slutet på ett liv inte helt utan poänger.
Men så dök Sörgårdens undergång upp i Enskededalen/Sandsborg i form av ett äldreboende med sagonamnet Grangården på Täppgränd.
Jag förstod då att mamma kommit hem till något som bara är fullt av kärlek och omtanke,och där Flemingsberg är en trakt som Gud/Djävulen sumpat.
Jag tyckte du var driftig när du var uppe mitt natten för att dona med icke ombokningsbara resor. En kvinna med fina initiativ bör Tomas vara stolt över i stället för att kvirra.
Till slut blir ändå allt till det bästa,
tror BengtK,
en av dessa få naiva.
Skicka en kommentar