Konsten är på plats på Konstfacks stora vårutställning. Min film går för fulla muggar och alla får reda på varför jag inte vill ha barn. Som om de inte visste det innan? Folket har fått höra i radio, läsa i KRO-tidningen och nu senast i Svenska Dagbladet. Är det inte nog snart? Nej, inte riktigt än för att DN ringer och bokar tid för en intervju. Yess! Jag kastar på mig en klänning, sminkar mig, tar med transkriberingen av allt som sägs i filmen och skyndar iväg till Kulturhuset där vi stämt träff.
Sen står jag på Plattan i 20 minuter. Jag genomgår alla stadier av förväntan och uttråkning. Däremellan läser jag i en bok och ringer DNs växel för att få reda på att de inte har någon ”Per Silver”. Visst, jag vet också att det inte finns någon kulturjournalist med det namnet, men kanske ny för På Stan eller Ekonomi? Nej, och han ringde från ett skyddat nummer. Jag åker hem och googlar, alla stavningar av Phär Silffwer, och det enda jag hittar är en karaktär i Rederiet. Jaja, easy come, easy go.
Jag berättar för Renee Padt, Konstfacksutställningens curator, om incidenten och hon tar det hårdare än jag. Ok, jag kanske blev filmad där jag stod. Jag var också lätt att skjuta på håll men inget hände, jag orkar inte bry mig om det längre. Renee ringer mig nästa dag och undrar om vi ska massmaila de andra på skolan för att varna. Nej, det tycker jag inte. Förföljare sporras av uppmärksamhet. Ändå skriver jag den här bloggen, men först en tid efteråt.
En tid senare på utställningen går en tjej fram till mig:
- Åå, är det du som har gjort den här verket? Tack så mycket för att du berättar om det här i din film!
Hon och jag kramas, vi skrattar, vi känner inte varandra men vi tycker massor om varandra där i stunden. Folk blir lyckliga alltså, folk blir även ilskna, jag får breda ut mig i massmedia och sen frågar en klasskompis om jag inte sparkar in öppna dörrar med min film.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar