Black Magic

P och jag går på Moderna Museets vernissage och P upptäcker att hans arbetskontakter är trevligare mot honom nu när jag är med. Så är det också på restaurang, hävdar P, bättre service när man har en kvinna med sig. Personalen utgår från att mannen ska ha ett uppvisningsnummer för kvinnan, skärper till sig och spelar med. Tillbaka till Ps kontakter, de frågar: ”ska ni göra något roligt efteråt?” Precis som om vi gjorde allt tillsammans, säger P till mig och: ”De trodde säkert att vi var ihop, jag får ringa och rätta till det.” Vi går vidare och jag ser en annan manlig vän tillsammans med en kvinna. Direkt har jag en bild i huvudet: han och hon i säng med varandra. Jag gör en minnesnotering, jag får reta honom för det vid tillfälle.

Men hur är konsten då, denna vernissagekväll? Jo, P och jag går in i Lucio Fontanas vita labyrint. Vi vindlar in oss i gångarna och längst in, i ljusets hjärta, finns ett svart snitt. Fontanas adelsmärke, han gör såna hela tiden: en delikat, vertikal, vass glipa med sensuellt buktande kanter, en fitta alltså. Tomas tyckte så när han såg tavlorna på en annan utställning. Jag höll inte med. T: ”Det går inte att tänka på något annat när man ser det här, det är som med cigaretterna Silk Cut, vaaad kan det vara?” Nu berättar jag om det för P och han: Ja, men fitta tänker man på hela tiden ändå, det behöver man inte ha konsten till. Det här är helt överflödigt.” Vi skämtar också om installationens teatrala uppbyggnad: folk irrar i gångar, förväntningarna stiger, vissa förvillar sig i en återvändsgränd, andra ser inte åt vänster när tid är, går ut och missar det hela. Men för den som är ihärdig nog öppnar sig Sesam. Man träder in i det innersta rummet och ta-dah: Behold The Fitta!

Utanför träffar vi C och L och eftersom labyrinten var snygg gör vi om samma procedur, nu med dem. Alla fyra når vi slutligen rummet där det är skönt och gott att vara. Där ledet av varför-frågor slutar. Vi tycker att det är väldans fint, helt oironiskt. Vi gestikulerar lite för att uttrycka oss, går jämsides med undret och vrider på huvudet för att kunna iaktta glipan från lite olika vinklar. Trollbundna som en bunt osaliga spermier. Varför är det så himla lockande?