Radiohead

De ringer från radio, de får inte tag på mig och ringer Tomas: var är hon?! Ja, jag kan prata i Nya vågen (20/5) om filmbildens framtid och estetik apropå mobilfilmen ”En enastående studie i mänsklig förnedring” av Patrik Eriksson. Jag går på bio snabbt som ögat och tror inte att jag ska stå ut.

Allt filmat med en mobil och jag ser en riktig videokamera i filmen där den står på någons skrivbord och tänker: snälla ta den istället! Sen kommer jag på att de valde rätt kamera till rätt berättelse. Patrik gråter, onanerar, har sex. Jag tror varken att han eller publiken hade stått ut med total skärpa, inte för att någon är pryd men för att det är onödigt. Med den uppixlade mobilkamerabilden skapas ett distanserande filter som också har en målerisk kvalitet. Filmen är bra klippt, dialogen är rolig och det kan aldrig bli riktigt ointressant när någon berättar om sig själv på ett så öppenhjärtigt sätt.

Jag lyckas säga det och mycket annat i studion och de andra är snälla mot mig, programledaren Erik Schüldt låter mig alltid svara först och medspelaren Gunnar Bolin anknyter till det jag sagt. Och ändå. Det är en så himla hämmande miljö där i studion! Två meter ifrån varandra vid varsin mick som sitter för högt. Jag känner mig helt stelopererad men det märks inte i direktsändning. När Gunnar leder mig ut ur Radiohuset kommer det, inspiration i trappan, och jag berättar:

I höstas sa min filmarkompis Richard Dinter att det skulle vara roligt att göra långfilm. Nej, fy för satan svarade jag, en dyr cirkus som tar en evighet. Nej, nej, menade han, så behöver det inte alls vara, vi kan filma med en mobil! Va? Suger inte vårt ljud och vår bild tillräckligt som det är? Jag nobbade hans förslag om att göra en mobilfilm.

Efteråt säger Tomas: vad mild du var. Så sa han också om katten när den låg helt utslagen av sommarvärmen och inte orkade jävlas. Tomas tyckte att jag var bra, vettig och sansad men inte riktigt mig själv förstås. Det som saknades var allt det vilda. Bättre klor nästa gång.