Det är Vårsalongsvernissage och jag är bekant med upplägget. Jag har guidat salongen i fem år, jag har ställt ut tre gånger och nu ska jag recensera. Det är min Kama Sutra med Vårsalongen.
Bland alla som är där ser jag Leif Pagrotsky och han mig, hej. Men vi är båda osäkra. Varifrån känner han igen mig; är det från TV? Eller från schampoflaskan? Nej, från folkdjupet. Skriet från vildmarken. Jag kliver fram och skingrar dimmorna. För tre år sedan ställde jag ut en matta han gillade skarpt. Då så, då kan vi börja prata, men om vad?
Leif vill ha en visning av salongen och där står han med en av Stockholms mest luttrade museiguider. Avdankad förvisso och utan den blekaste om årets salong men nog kan hon visa hur en slipsten ska dras? Sånt har folk velat förut och aldrig att jag gjort folk till lags. För jag kan väl inte ljuga dem rätt upp i ansiktet? För det är väl inte det de vill? Jo, faktiskt och det går som smort.
Allt Leif pekar på berättar jag om. Konstnärliga intentioner, titlar, förebilder och personfakta rinner ur mig, bara det att källan saknas. Folk hänger i klasar bakom våra axlar för de kan ju lära sig något; här vankas det sanning.
Frustande av skratt pustar jag ut och berättar för Leif varför folk ler mot kändisar. De får en berättelse och en stunds magi: han är ovanlig, men vanlig, men ovanlig... Hur reagerade mina föräldrar förresten för några år sedan när Leif berömde min konst? Pagrotsky tycker om mattjäveln, fram med vodkan! Så det handlar om projektioner, abstraktioner och mysticism. Samma sak som min fiktionaliserade visning alltså. Det var kanske därför Leif log.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar