Talaren som inte kunde prata

Lena Redin på Radio Uppland intervjuar mig i direktsändning. Jag har en kompis som spyr när han är på radio. Eller så säger han ingenting. Jag mailar: "Hej F, när kan man höra dig sitta och hålla käft om Doris Lessing?"

Och så har jag en kompis, Richard Dinter, som gör radio själv. Han sms-ar: "Det kommer gå jättebra /Lena Redin" Efteråt säger han: "vad duktig du var!" Utan att ha hört inslaget.

Inslaget, det vågar jag knappt lyssna på själv men det var över förväntan. En sak är dock säker; jag har ett perverterat förhållande till språk. Istället för att kasta mig ut i stunden ruvar jag tätt vid min skrivna fusklapp.

Skriva och föreläsa kan jag tydligen, för det får jag pengar för ibland men en intervju i radio är inte samma sak. Men, men, det är ju också ord... Ja, och eftersom jag inte kan skilja genrer åt så låter jag som om jag hade en stav i arslet.

Jag låter mycket bättre när jag har visning. Bah, jag kan hålla visning för 50 statschefer och njuta av det. Så varför kan jag då inte prata i en inspelningsstudio? Det är för att allt, precis allt, spelas in skoningslöst och för evigt. Man kan inte börja om, ändra sig, skriva kladd, repetera. Som sagt, perverterat förhållande till språk.