Jag hänger min utställning på Stadsteatern i Uppsala. En kille kommer förbi, och säger: "Linus". Han har inga ytterkläder så jag antar att han är anställd och frågar: "Vad jobbar du med?". Han är Linus Tunström, chef, konstnärlig ledare, gigant och geni.
Och där står jag och vet ingenting, som vanligt. Ibland är det bra för jag är inte nervös inför diverse high shots men jag kan ju också framstå som dryg och framförallt är jag trött på noll-koll-rollen.
Men nästa dag känner jag igen honom. Han passerar mig på Uppsalapendeln och jag erbjuder platsen bredvid. Nej, han ska gå längre fram i tåget. Naturligtvis, vem sitter mitt i tåget? Bara håglösa självmordskandidater. Han ska till första vagnen för han har ett jobb och ett liv; allt det jag inte har.
Samtidigt är det just i såna stunder som jag är glad att min karriär inte lyfter. Jag vill sitta i vagnen med skönast säten, oavsett var i tåget den är och jag vill kunna slå mig ner vid någon ingen för lite småprat även om det sinkar mig tre minuter på stationen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar