Jag hade utställning. Var spelar ingen roll. Sånt händer lite överallt. Utställningen tog slut förra året och nu vill jag få mina verk.
De svarar: "eftersom vi betalade produktionskostnad för fotona och eftersom de ramlade ner och skadades under utställningen så tänkte vi inte skicka tillbaka." Jag blir sur; materialkostnad och verkpris är inte samma sak. Sen var det en sak till: filmerna som var på utställningen (6 st dvd-skivor) kan de inte hitta.
Visst, det är inte Mona Lisa de slarvat bort, det är hembrända plastbitar men de ingår i ett sammanhang där relationen till köpare/konsument måste vara tydlig. Hur kan jag motivera att någon ska köpa något och hur ska jag försörja mig som konstnär om jag bara duplicerar och förlägger?
Ok, det är fildelningstider. Vissa projekt kan jag absolut lägga ut på Creative Commons och what not, men inte alla och jag vill själv bestämma vilka. Så skriver jag till dem, de svarar inte. Men jag tillägger att de inte ska leta ihjäl sig och inte skicka den tillknycklade skiten. Så jag antar att vi lämnar varandra ifred nu.
Från en annan tunna:
Erik Höök, intendent på Strindbergsmuseet sitter ibland i museikassan. Då passerar folk som sett utställningarna och säger till honom på vägen ut "tack för titten!". Erik menar att om han ska skriva en självbiografi ska den heta "Tack för titten!"
De svarar: "eftersom vi betalade produktionskostnad för fotona och eftersom de ramlade ner och skadades under utställningen så tänkte vi inte skicka tillbaka." Jag blir sur; materialkostnad och verkpris är inte samma sak. Sen var det en sak till: filmerna som var på utställningen (6 st dvd-skivor) kan de inte hitta.
Visst, det är inte Mona Lisa de slarvat bort, det är hembrända plastbitar men de ingår i ett sammanhang där relationen till köpare/konsument måste vara tydlig. Hur kan jag motivera att någon ska köpa något och hur ska jag försörja mig som konstnär om jag bara duplicerar och förlägger?
Ok, det är fildelningstider. Vissa projekt kan jag absolut lägga ut på Creative Commons och what not, men inte alla och jag vill själv bestämma vilka. Så skriver jag till dem, de svarar inte. Men jag tillägger att de inte ska leta ihjäl sig och inte skicka den tillknycklade skiten. Så jag antar att vi lämnar varandra ifred nu.
Från en annan tunna:
Erik Höök, intendent på Strindbergsmuseet sitter ibland i museikassan. Då passerar folk som sett utställningarna och säger till honom på vägen ut "tack för titten!". Erik menar att om han ska skriva en självbiografi ska den heta "Tack för titten!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar