Vernissage i Uppsala

Allt har gått bra och nu kommer folket. Jag låter dem inte vara ifred; minglar och konverserar. Det står ju skrivet: "kom och träffa konstnären". Tomas, min pojkvän, menar att de borde skrivit: "Kom och försök undvika konstnären. Fina priser utlovas till de som lyckas."

Christian Chambert, konstkritikersamfundets överhuvud, säger att vanligtvis står konstnären i ett hörn omgiven av blommor och fyllnar till. Galleristen får gå fram till folk: "Ni kan ställa en fråga till konstnären." Då känns det som (menar Chambert) att det är bäst att gå hem och sova på denna Fråga man ska ställa.

Christian Chambert säger också att Moderna Museet borde köpa mitt tändstickscollage medan det fortfarande är billigt (40 000).

In på scen kommer Staffan Redin: konstnär, mejanadjunkt och fling för åtta år sedan. Det visar sig att Lena som intervjuade mig på radio är hans syster. Jag får också stifta bekantskap med hennes man som kan ha nytta av mina kunskaper i polska till någon sorts internationalisering på universitet. Så jag får träffa hans släkt, trots allt, även om det blev med viss eftersläpning.

När Staffan och jag var, var jag inte konstnär. Nu står Lena och berömmer mig för min hemsida, min portfolio: "där har du något att lära, Staffan." Jag försöker att mildra det, jag har ju inte gjort den själv: "Det är min pojkvän som gjort den..."

Samma dag som jag håller vernissage publiceras min recension av Lisa Jeannin. Öppna egen utställning, skriva ner någon annans. Nej, så är det förstås inte tänkt, men vissa gånger uppstår anekdotiska samband. Som när det fanns två lappar på anslagstavlan; någon eftersökte sin stulna cykel, någon annan ville sälja en. Jag drog pilar mellan annonserna.

En lite vek tjej vill skriva om mig; hon utbildar sig till journalist. Journalist?! Woman, you have to learn how to fight. Om du inte vill bo i tjotahejti och skriva om den första tussilagon. Så säger jag inte, jag tycker om henne och dessutom visar hon sig skriva bra.