Tempo Dokumentärfestival

Först i år var det Göteborg International Film Festival, som de kallar sig, och nu är det Tempo Dokumentärfestival. Jag har blivit duktigare på att skicka in mina filmer lite överallt, och förutom att det inte ger några pengar är det kul. Min och Niklas film Don’t Mention the Music är nominerad i kortfilmsklassen på Tempo och visas på Victoria och Bio Rio. Själv missar jag det mesta eftersom jag undervisar på Gerlesborgsskolan i Bohuslän, men prisutdelningen hinner jag gå på. På Victoria är det fullsatt och det står åtta blomsterkvastar på scenen. Filmerna som deltar i Tempo är väl hundra. Klart jag inte får något. Jag sitter lugnt och applåderar när det talas, visas snuttar och olika regissörer ropas upp på scenen. Men plötsligt säger de något som låter alltför bekant:

Juryn vill ge ett hedersomnämnande till en film som, med både humor och frustration som verktyg, förför oss och gör oss på synnerligen gott humör. Den lyckas dessutom berika den dokumentära genren med en personlig kombination av lust, konstnärligt nytänkande och ett visuellt uttryckssätt utöver det vanliga.

Och så kommer mitt namn, rättuttalat också. Jag släntrar ner till scenen. Precis som många före mig har jag inte förberett ett tal, jag trodde man skulle bli förvarnad på något sätt om det fanns en risk. Jag bländas av strålkastarna och darrar som febersjuk, rösten är det enda jag lyckas hålla stadig och jag säger något i stil med:

En av de saker som jag önskar mig i livet är en sångröst, men det har aldrig gått. Då skulle man kunna tycka att jag ska hålla mig borta från det, men det blev tvärtom, jag träffade en kompositör istället, och hans mycket musikaliska familj. Filmen handlar delvis om honom, Niklas Rydén, och vi har gjort filmen tillsammans. När jag nyligen undervisade på Gerlesborgsskolan hade vi improvisationsövningar, till exempel att man på scen ska säga vad man älskar och hatar, och eleverna fick också utsätta mig för det. När jag stod där framför de sa de: berätta om din pojkvän, vad du älskar med honom! Så jag sa att han är lugn och har så sund distans till allting… Men det var ju min före detta som var så, i nervositeten började jag berätta om honom istället. Men nu har jag kommit på hur Niklas är, han är väldigt inspirerande och helt galen. Jag vill tacka honom för att vi gjorde den här filmen.

Applåder. Sedan är det allmän fotografering av oss med blommor, och sedan är det inte något mer… Det är ok. Jag har som alltid massor att göra. Jag skyndar hem, diplomet funkar utmärkt som paraply i ösregnet. Hemma källsorterar jag, syr igen hål i några kläder och talar in ett par sms till de som står mig närmast, de svarar nämligen inte. Jag tar också ett foto på mig själv med datorn (därför blir det spegelvänt) och skriver bloggen.