För tre år sedan satt jag med en kompis på en parkbänk, han:
- Du åt ingen lunch, är du inte hungrig?
- Som fan, men jag bantar, jag är fet.
Jag vägde 54 kilo. Han tyckte att jag skulle sluta larva mig. Förvisso, men jag hade vägt 50 kg för några år sedan och skulle jag acceptera status quo så skulle jag kamma hem ytterligare fyra i ett huj.
Nu, anno 2008 väger jag 58. För varje år som Tomas och jag varit tillsammans har jag gått upp ett kilo. Alla byxor är tajta, byxorna som jag tvekade ifall jag skulle köpa för att de satt så löst… Jag kränger på mig ett par och ser rött. Hungrande och med brallor som skär in i röven, vem hade inte blivit ilsken? Tomas:
- Varför är du sur?
- Jag är fet.
Tomas kompis F som sovit över hos:
- Ja, jag är också förbannad på att du blivit så fet.
Vi skrattar. Nej, det är inte direkt någon som vänder på tröskeln för att jag är fet. Jag får allt jag vill och världen är densamma. Nej, inte riktigt: eftersom jag är så missnöjd straffar jag mig själv genom att inte njuta av livet och då blir jag sur och då behandlas jag på ett annat sätt av världen. Aha, en tur till psykologen istället för i motionsrundan? Åh, men jag vill så gärna ha den kropp jag en gång hade! Ok, vissa saker är bättre: jag har ett ass, det har jag aldrig haft, men rätt som det är kommer jag förvandlas till en knubbig och evigt missnöjd tant. Tomas:
- Du har glömt att feta människor ska vara jovialiska.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är den där gamla "självbilden" som spökar. Det är inte den spegelvända person,med assymmetrin på fel sida i nobban som man möter när man ser sig själv i spegeln,utan den betydligt kaxigare typ som en hyfsat självsäker individ odlat fram i den ovan nämnda självbilden. Denna sympatiska idealisering av lemmar och kroppsdelar som ändå alltid och för det mesta utmynnar i missnöje,gör att vi iakttar oss utifrån en självbild som inte andra har eller har skapat av oss.
Därför blir det att omgivningen säger till en föga oformlig tjej som du,att du inte alls är tjock.
Varpå du hänvisar till talande vågresultat. Frodigheten fördelar sig,och det är väl inte så dumt att bära omkring en gedigen häck,väl? Det brukar ha en stimulerande inverkan så att säga,på normalt funtade män - bortom all objektifiering.
Så lyder min enkla teori.
Ha det fint med din jäsande kropp,Magdalena,önskar Bengt.
Skicka en kommentar