Bli stor

De ringer från Stockholms Filmfestival! De vill ha mig som filmpedagog! Och jag, jag blir smickrad förstås. Jätteglad, för de kunde ha valt tusentals andra. Sen kommer vi till det finstilta, lönen exempelvis, 300 kr per heldag i tre veckors tid. Vem har råd med det? Jag, en delvis försörjd 1800-talsmadame som lever på tvärs mot all feminism. Richard, min filmbroder, tycker att det är ett skambud och att jag ska tacka nej. Tomas, min älskade, tycker att jag ska säga ja – för det är så uppenbart att jag vill. Ja onekligen, mina önskningar har alltid fått styra. Jag gjorde konstvisningar men ville göra konst själv. Ett vägskäl uppenbarade sig: leva i den näst bästa av världar och klara försörjningen eller göra det jag helst ville och förlita mig på närståendes vänlighet.

Konsten, det var därför jag övergav tryggheten men nu läser jag mest romaner och tycker att Filmfestivalen skulle kunna rädda mig från mig själv. Dessutom är det en bra erfarenhet att vifta med om jag söker jobb på en förberedande konstskola. Eller, det kanske är smartare att satsa på det egna konstnärskapet??

Hursom, jag går på mötet och inser Filmfestivalens prekära situation; de har inga stålar och får således locka med annat: ”man får kontakter” säger projektledaren och pekar på en gammal bekant. Vi hejar. Rent krasst: han skulle tjäna på att få kontakt med mig. Den några år yngre projektledaren låter sig inte nedslås. Hon undrar vad jag vill göra när jag blir stor. Frågan fastnar lite på vägen; ”stor” uttalas lågt, eller faller bort, jag minns inte. Jag vill fortsätta som jag gör nu, säger jag. Göra konst och ställa ut, frilansa för tidningar och museiguida. När jag gick på Nynäshamns gymnasium skulle vi skriva vad vi ville göra om tio år. Jag ville ha svarta kläder, bo med en kille på Söder och gå på konstutställningar. Det har jag onekligen lyckats med, och mer därtill. Förjävligt bara att ens drömmar flyttar på sig när man kliver upp i framgångstrappan. Plötsligt är det andra perspektiv och nya vidder som gäller.

Så hur bidde det då? En filmpedagogisk fjäder i hatten eller stenhårt jobb med det asviktiga konstnärskapet? Nejdå, varken det ena eller det andra: långpromenader med en ny bekantskap, memma med grädde och lågbudgetsplatter. Undrar vad jag ska bli när jag blir stor?