Artist in Restaurant

Vad skulle man göra utan Konstfacksmailen? Inte äta gratis i varje fall: det kommer en inbjudan till ett konstprojekt. Roligt men jobbigt tänker man, för då måste man göra något. Nej, inte alls. Inte för det här projektet. Artists in Restaurant handlar om att konstnärer ska äta gratis trerätters på Clarion, umgås och ha det bra. Det är det hela? Japp. Fantastiskt.

Jag och Markus Degerman från Uglycute är kvällens (26/3) blind-date-konstnärspar och vi kan inte komma över hur bra livet ibland är. Den korkskruvslockige servitören undrar om vi har några mattabun, nej. Då serveras renskavstjofräs, hemmalagad blodpudding, marulkskind, revbensspjäll, chokladbricka och en vinare. Jag dricker ett glas och blir dragen, Markus resten av flaskan med motsvarande effekt. Vi sitter där i fyra timmar, notan är på dryga tusingen, Clarion betalar och alla är nöjda.

Först var vi lite tveksamma: kommer något KONSTigt att hända? Är maten extra märklig för oss? Ska personalen bete sig a là Tino Sehgal? Eller är det kanske vi som är grädden på moset? Jag tänkte till och med klä mig lite uppseendeväckande men det var för kallt... Äh, ingen förväntar sig mer än att vi ska trivas. Men, men, vad får initiativtagaren Carl Palm ut av projektet? Allt man kan önska sig: bra rykte, kontakter och en berättelse. Utan att behöva kämpa med den bråte som verkproduktion och dokumentation innebär. Utan att producent eller konstnär behöver jaga stipendier eller lägga ut pengar. Genialiskt, men med begränsad aktiveringsupplaga - hur många gånger kan man snålskjutsa på konsten? Lite titt som tätt, för vi är ju konstnärer. Markus gör sina Uglycutemöbler som jag jämt river strumpbyxorna på och jag gör mina filmer som Markus småroas av. Kort sagt: ett liv i bråte och några baler på slottet.

Men vad får Markus och jag ut av det? Markus berättade om sitt besök i zonen, Tjernobyl. Guiden bar solglasögon inomhus, drack sig berusad och pekade på mossan vid asfalten: "Don't step here, very bad." Sen hoppade en annan guide fram och förkunnade på klingande Queens English att de 100 000 arbetare som dog av strålningen var frivilliga, upplysta och offrade sig för Sovjets sak. Det finns andra sifferuppgifter och andra namn, exempelvis biorobots. Ja, priset på människor verkar alltid ha varit lågt i Ryssland, fast inte tillräckligt visar det sig. Betongsarkofagen över reaktorn spricker och gruppen får inte fota från den mest alarmerande vinkeln. Markus och jag har haft tur, vi slipper vara biorobots, mer mingelmaskiner är vi i så fall. Vi blir vänner. Det fick jag ut av kvällen.