I början av december ringer de från TV. De är mycket förtegna men vill kanske ha mig som programledare till Arty. Jag förbereder mig till tänderna och kommer till intervju. Hur gick det? Bra! utropade jag. Allt som stod i mitt manus sa jag. Det jag hade skrivit innan, jag lärde mig texten utantill. Där brast det. Om jag bara inte hade förberett mig så väl och vågat vara den jag är. Då skulle det ha blivit 100 000 tittare istället för blogg med 0 kommentarer, jag är bittersäker på det. Himlen öppnade sig en gång och jag kunde inte hoppa tillräckligt högt.
Och nu? Som vanligt. Folk känner inte igen mig på stan, Daniel behöver inte skaffa TV och Tomas is not fucking a program leader. Jaha, så allt det här handlar om ytlig uppskattning och sexlekar? Nej, det handlar om att få vara med och leka i större sammanhang. Att göra sin röst hörd och att få en boll i rullning. Jag fantiserade om att telefonen skulle ringa och: ”Vi har sett dig på Arty, skulle du vilja komma och föreläsa på vår förberedande konstskola?” Nu ringer jag till konstskolan själv. Self made woman i motvind.
Tomas tycker det är skumt att jag tar det så hårt. Jag har alltid sagt att alla programledare suger, aldrig kollat på TV och aldrig kämpat för att hamna där heller. Jag kan ju göra annat med den tiden, sånt jag hellre vill. All den tid som jag sparar in på att inte vara med i Arty använder jag till att lipa över att jag inte är med i Arty. Onekligen verkar det vara det jag vill, eller? Men jag kommer inte över det! Jaha, sitt där då och kom inte över det då.
Ibland ser man folk som inte kommer till sin fulla rätt. Det är som om vi skulle träffa Linda Skugge utan att hon var känd. Vi skulle garva ihjäl oss men när hon kom och sa att hon hade kapacitet för mer skulle vi bara: ”Vadå, du är en underbar mor och spirituell konversatör, centrum i alla samtal hos Jocke och Therese.” Eller Dita von Tese i trappuppgången: ”Jaja, du är snygg och tycker om art deco men hur många blir världsberömda på det?” Jag menar inte att jag är Linda eller Dita, jag menar bara att det finns mängder av folk som faller igenom, tyst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är inte lätt att synas, alla bloggar, många vill vara med i TV eller höras på radio.
Du måste göra något uppseende märkande något som sticker ut ur mängden något som kommer att synas och skrivas om.
mikael
Programledare är nu en gång för alla inget att stå efter. Det framgår särskilt klart efter public services infantila programidé "TVstjärnan",ännu ett fall av förnedringstv,som man numera kan återfinna även i SVT1. Det räcker med att vara angelägen. Att ha något att komma med och inte bara vara opportunist och snällt följa med vart vinden blåser,bara för att få uppmärksamhet i medierna. Och att som föregående kommentator tycka att du bör göra något uppseendemärkande(?!)verkar helt irrelevant,eftersom din verksamhet i både helheten och delen sticker ut. Men det stora som sker,det sker i tystnad,långt från alla mediadrev. Att vara en fri konstnär är att slippa detta. Men kollektbössor på offentliga platser,där bruttot delas lika mellan landets skapande artister är något anstädigt även om det inte är långt ifrån att betrakta som allmosor. ARTY is not the end of the world!
Skicka en kommentar